Kan inte påstå att jag varit troende, men som liten hade man väl ngn form av tro på att det fanns en "gud" eller ngt annat. Tycker dock att bevisen för att ngt större (i vår västerländska bemärkelse) skulle finnas.

Sen tycker jag mig inte behöva tro på ngn annan än mig själv, jag anser mig vara en hyfsat rationell människa, det som sker det sker, det finns varken gott eller ont osv. Har inget behov av att tro på ett "efterliv", övernaturliga fenomen, spöken, andar, änglar osv. Tycker man har fullt nog med det vanliga, riktiga livet för att peta in en massa sagoväsen och fantasier i skiten.

Och jag tycker dessutom folk som tror blint på "gudar" känns för mig som om de lämnar över ansvaret för sina liv och val och tar inget ansvar själva, vilket antagligen är ganska skönt, men verklighetsfrånvänt. Men jag folk får tro på vad de vill. Men det känns som en enkel ursäkt för allt möjligt.

När jag var mindre trodde jag säkert på både det ena och det andra men jag kan inte säga att jag haft en uttalad tro på något övernaturligt fenomen. Trodde en del på konspirationsteorier ett tag. Det är nog en fas som många går igenom.

Anledningen till att jag slutat är att jag lärt mig tänka rationellt. Hur det gick till vet jag inte riktigt. I första hand lärde jag mig det genom egen reflektion sklle jag tro, i andra hand genom utbildning, litteratur etc.

Tänka rationellt, avsaknad av bevis, egen reflektion, utbildning, litteratur, inget behov av en tro..

Logiska förklaringar! Jag borde ha skrivit att jag menade i vuxen ålder, sorry! Även om det är intressant att läsa ändå.

Var rädd för spöken, ufon och annat när jag var yngre. Kommer ihåg att jag t o m hade svårt att somna en natt när jag var kring 20 år pga spökrädsla.

Sedan har jag säkert trott på en massa konspirationsteorier, faktoider, vandringssägner, osv.

Jag började intressera mig för filosofi för ca 15 år sedan. Det var ett slags startskott för mitt rationella tänkande. Hade samtidigt arbetskamrater som var troende (och kreationister) vilket gav upphov till massor av spännande diskussioner och debatter. Tack vare arbetskompisarna utmanades jag till att sätta mig in i bl a evolutionsteori. Vilket så småningom ledde mig vidare till en allmän uppskattning av den vetenskapliga metodiken.

Måste säga att filosofi är ett otroligt bra ämne att lära sig om man vill börja tänka rationellt.

När jag var yngre(inte barn) var jag väldigt inne på natur relgioner, ungefär det som finns inne på häxor iFokus. Tron på det är ingenting jag har kvar, men jag gillar ändå själva tron, och hur ska man säga, kulturen, kring det. Tänkandet:p

Detta hindrar mig dock inte från att bli lagom paranoid efter att ha sätt en skräckis;)

Läste bland annat Däniken och fascinerades, liksom av UFO-literatur. Är dock lite osäker på hur troende jag var, tror nog mest jag tyckte det var spännande, men nog måste jag trott på en hel del av vad som stod i dessa tidningar och böcker.

En "vacker" dag insåg jag plötsligt att det faktiskt inte var så spännande med alla fantasier och påhittade historier, kanske det var samtidigt som jag började förstå hur mycket mer spännande verkligheten är?

Visst skulle det vara tufft om vi kunde prata med andar, men att tro på något för att det skulle vara läckert är nog inte min grej, inte som vuxen i alla fall.

I sjuan, efter att jag hade bytt skola, kom jag i kontakt med ett coven wiccaner. Vi umgicks en del på grund av av delade intressen, exempelvis konst, språk, filosofi och psykologi. Jag följde med ibland när de firade sina högtider, men höll mig till sidan eftersom jag inte delade deras tro. Visst finns det vissa tilltalande element i wiccanernas filosofi, men jag kände mig redan som 13-14åring som en ateist. Jag hade aldrig känt något behov av att tro på något, vilket förmodligen kommer av en sekulär uppväxt. Självklart var jag rädd för monster under sängen och liknande, men jag ser det som en annan grej än att i ett myndigt stadie säga att man har en tro. Vet inte vad som hände med wiccanerna, vi förlorade kontakt under tidig gymnasietid.

Jag blev lite vilseledd av truth-rörelsen under första året i gymnasiet, men kom ur det ganska snart då vi hade källkritik som ett kursmoment (jag gick medielinjen och det är viktigt med källkritik om man vill jobba som journalist).

Har annars så länge jag kan minnas tyckt att ÖN och UFO's och grejer har varit spännande, läst böcker om det ockulta och kollat på serier (Arkiv X exempelvis!) som anknutit till det ämnet. Men har aldrig haft en tro på något övernaturligt.

Ja, det har jag varit (Jesus) men sedan växte jag upp.

Det händer också att jag tror på spöken under korta stunder när det är väldigt mörkt och jag hör ett oväntat ljud.

På tal om att ha varit troende; http://wumocomicstrip.com/2012/09/09/

Som barn trodde jag på spöken och allehanda andra ting.

Som vuxen var jag mer rädd för sånt jag sett på film än sådant som varit verkligt.

Jag vandrade runt som väktare på ett av våra största väktarbolag, tre lingon, och var riktigt rädd på de där ensamma objekten.
I stilla sommarnatten i fullmåne.
Jag kunde SE "Freddy" vid kajkanten eller någon ANNAN sådan där läskig filmtyp.
Men jag kunde aldrig räkna ut hur jag skulle kunna hoppa över de där förbenade streckkkoderna jag skulle dra!
Jag var tvungen att gå min runda ändå (jag tror det var en livs levande sadistisk jävla gruppledare som satt upp de där sketna sträckkoderna!).
Men jag gick och jag våndades men mötte aldrig någon av mina fantasidemoner.

Däremot har jag vandrat med en riktig mördare på natten utan att veta om det. Talat om för honom hur jävla kass han är och hur jag hade slagit in alla hans jävla tänder och hur hans jävla testikalar hade dansat polka i halsen på honom om jag mött honom IRL.
Aldrig medveten om att jag gick bredvid mig honom.
IRL.
Hoppsan!

Hur jag än vänder och vrider på det rent psykologiskt så är jag fortfarnde inte rädd för människor.

Fortfarande är det monster som inte finns aom skrämmer mig mest. Som Alien, Freddy osv. 
Märkligt.

//Sanne

*10

"Däremot har jag vandrat med en riktig mördare på natten utan att veta om det. Talat om för honom hur jävla kass han är och hur jag hade slagit in alla hans jävla tänder och hur hans jävla testikalar hade dansat polka i halsen på honom om jag mött honom IRL.
Aldrig medveten om att jag gick bredvid mig honom.
IRL.
Hoppsan!"

Wow! Kan du berätta mer om detta?

Lite "Dexter" varning :) min favoritserie!

"Fortfarande är det monster som inte finns aom skrämmer mig mest. Som Alien, Freddy osv. Märkligt."

Mycket märkligt faktiskt!

Är det så att du blir mer rädd av "känslan" du får av en skräckfilm än av verkligheten?

Tror du på gud/andar/spöken/osv?

Kan ju tilläga att som liten var jag lite lagom mörkrädd, som de flesta, men mycket försvann faktiskt i lumpen. Sitta vakt i en liten grop i ett par timmar mitt i natten ger perspektiv på saker och ting, det som prasslar och låter är antagligen grävlingar, harar eller älgar. Men, inga spöken eller annat trams.

#12

"Men, inga spöken eller annat trams."

Lägg av, kan du bevisa att det var en hare?

Hmm. sant. Kan jag tyvärr inte. Men spåren dagen efter synliggjorde att det skulel kunna ha varit ett djur av harsläktet, men helt säker kan jag tyvärr inte vara så här i efterhand, utan mörkerglasögon eller andra hjälpmedel. My bad.

#14

Om du inte vet till hundra procent så är det så att vetenskapen inte vet, och då är det automagiskt ett spöke eller en ande. Kommer du ihåg hur det var med dimensionerna när det hände, var dom kanske många och med massor vibrationer med frekvenser du inte kände till?

I vilket fall, helt klart något övernaturligt.

#15 haha, ja typ. :D

#11 Så då var man tillbaka hemma igen. 

Ja det är nog själva känslan av skräck som biter sig fast. Jag tittar inte på skräckfilmer längre. Blir så himla skraj. Det är väl det där med att de som dör i filmerna dör så himla skräckslagna och ofta nästan lite förnedrade. De lyckas ju nästan aldrig slå tillbaka, de blir bara paralyserade. Jag gillar inte det.

Vad gäller att ha vandrat tillsammans med en mördare så är det sant. Mitten av 90-talet i Kristianstad. Nattvandrar-Bengt. Sliskig jäkel det där. 

#17

Jag såg själv på väldigt många skräckfilmer när jag var yngre(iofs mest för att en av mina bästa vänner var som "besatt";-) (var skönt att ha moppe då när man skulle hem:-))

Jag känner även ett antal lingon.. hoppas VERKLIGEN att jag slipper uppleva något liknande, skrämmande tanke!!!

Men hur kan man gå från att tro till att inte tro? Kan filmer verkligen "hjälpa"?