Varför?

Varför ska man ens leva? :s
Är inte det lite onödigt?
Jag fyller ju ingen funktion för världen.
Jag är bara en av många människor.
Vad är egentligen menningen med att leva ett långt och hälsosamt liv när man ändå kommer att dö?

Man skapar sig en anledning:p Du föds inte med någon(enligt mig då).

Hm. Jo. Jag har hört massa säga att det inte finns någon mening med livet, man ska skapa sig en egen. 
Så hela mit liv går ut på att jag ska hitta en menning med livet?

Jag har antagligen helt fel inställning på livet.
Enligt mig är livet en rak linje från att man föds till att man dör.
Och undertiden man väntar på att dö så roar man sig, det är ju väldigt tråkigt att sitta och vänta på att dö. 

Det känns så onödigt allting. :s

#4 Du gör det du trivs med, det du tycker är roligt helt enkelt.

Alla resor har sitt slut, allting tar slut, även universum.

Jag vet inte riktigt om "roar sig" är det som man gör. Personligen försöker jag göra det så bra som jag kan för nästa generation med.

Biologiskt sätt är du "programerad" att ha barn och liknande.

Många som inte finner ro i det tittar åt andra håll än vetenskapen och filosofin:)

Jag känner mig för osmart för att förstå vad du skriver. :s 

Egentligen. Vad är din menning? Är den hemlig? Om inte kan du säga den?

#6 Min? Nej då, den är inte hemlig. Jag älskar att lära mig saker, låta min nyfikenhet lyfta på varje sten :)

En annan stor mening är att hitta någon att dela den glädjen med, den biten är mycket knepigare dock.

Vilken del är det som du inte förstår, så ska jag försöka förklara så bra som jag kan.

Hm. Jag kanske bara missförtår livets allmäna menning om det finns en sådan. 

Har många jag kan dela glädje med, dock känns det alltid som jag ändå är ledsen på insidan. Ovansett om jag är glad på riktigt eller låtsas så känner jag av… klumpen (?)

Det jag inte förstod var det sista stycket i din förra kommentar.

#8 Jag förstod inte livets allmäna mening när jag var i din ålder:p Det krävde 3 års tänkande innan jag började komma underfund med det.

Jag är ledsen att du känner så:/ Vad är det för klump som du går runt och bär på? En resa blir jobbig om det är så att man har för mycket bagage:p

Många vänder sig till gud(ar) eller andra religoner för att hitta mening.

#4 Babydino..

Dessa rader säger ju att du har funnit det som gör en mening med livet..

"""Och undertiden man väntar på att dö så roar man sig,""

#10 Nje.. Det var inte riktigt så jag menade. Jag vet nog inte vad jag menade. 

Tycker livet är rent meningslöst och förtsår inte varför man ska leva det. 
Vad spelar det för roll om jag dör när jag är 20 eller 80? :s
Jag kommer ju ändå bara göra massa skit och duma "omogna" saker tills jag dör. 
Varför lever man egentligen? 
Vart ska männskligheten ta sig till? 
Männskligheten bara finns utan en riktigt förklaring och fortsätter finnas utan en riktigt förklaring. 
Hade förstår om livet var oöndligt. Tyvärr är det inte det. 
"If you can live forever, what do you live for?" 
Bara för att jag kollar på Twilight.
Sant. Sant. Sant. 
Hm. 
Så att leva som vi gör är till för att vi ska hitta en menning som vi kan leva efter. 
Men jag fattar fortfarande inte menningen. :s
Känns onödigt alltihop.

#11 Ur en evolutionär synvinkel så kan man väl säga att meningen med livet är att överleva och fortplanta sig. Dock vet jag inte om detta hjälper dig i dina grubblerier

#12 Det vet jag redan 

Men vad är det vi ska göra med alla fotplatningar? Ska vi bara fortsätta tills jorden exploderar? :s

#11

Bara för att jag kollar på Twilight.

Då förwstår jag varför du känner en inre tomhet och deppghet, släng bort skiten och börja kolla på Buffy istället, så ska du se att du mår bättre!

#14 Det var ett tag sedan jag egentligen brydde mig om Twiligt. 
inte kollat på dem eller läst en ända bok på ett och ett halvt år om inte två år. 
Tog bort allt på vägarna. Brände skiten. 

Jag måste faktiskt ge dig en grön 1 för ditt inlägg.

Men att jag känner som jag gör är ingen nyhet. Var ju en del innan twiligt. Kan inte säga att de filmerna/böckerna förstört mig helt. Det finns andra saker med. 

Men jag fattar fortfarande inte vad den allmäna menningen med livet är. 

Vad spelar det för roll om arten människan existerar eller inte? 
Vart ska vi egentligen? 
Ska vi bara föddas, förstöra och dö? 
Jag förstår inte. 

#15

Vad är meningen med att det finns stenar?
Vad jag menar är att det är i princip omöjligt att besvara frågor om "meningen med…".

Om det inte finns någon som menade att det skulle finnas stenar (och inget tyder på att det skulle vara det motsatta), så kan man säga att stenar är meningslösa. Men de kan användas till att bygga saker, så helt värdelösa är de inte.
Lite så ser jag även på människan; vi är uppbyggda av små, små, små byggstenar, varje "sten" i en människa är i sig själv "meningslös" (utan syfte), men tillsammans utgör de en struktur med förmåga att tänka, känna och leva i samklang med andra människor. Produkten av de olika byggstenarna har ett värde som helhet, eftersom den har förmågor som dess enskilda delar saknar. Ett medvetande. 
Jag tror man måste våga prova saker för att "hitta hem". Man måste vara nyfiken och inte avfärda möjligheter utan ta vara på tillfällen.
Ingen kan svara på vart vi är på väg. Men vi kan tänka oss vart vi skulle vilja vara på väg, och sedan planera för att ta oss dit. Vissa ser det som sitt kall att utrota världshunger, andra ser meningsfullhet i att ordna fredagsbingo för pensionärer. Det gäller att hitta något som man trivs med, något som man kan brinna för.

#15 Om du menar om det spelar någon roll i universum? Nej, människan är ett litet dammkorn där, om ens det:/

Men om du kollar på saker runt dig. Din familj, dina vänner, människor som älskar dig. Livets mening behöver inte vara storslagen, det behöver bara vara så att du umgås med människor du trivs med.

Jag vet inte var människor ska. Det är någonting som vi får lära oss själva. Instinkterna säger åt oss att leva, försvara oss och så vidare, men själva meningen med det säger den inte.

Personligen anser jag att människor har otroligt stort potensial att resa ut i universum en dag. Men det är väl en stund tills dess.

Och människor kan lika gärna födas, skapa liv och dö. Skillnaden är väldigt stor :)

Den allmäna meningen med livet är att leva livet:p

Jag finns på PM om du vill prata :)

#16,17  
Att hitta något som jag trivs med är fortfarande inte tillräckligt för mig. 
Jag har vänner som jag trivs med. Jag gör saker jag trivs med. Ändå känns allt menningslöst. 
Jag har provat en massa saker men inget verkar vara något för mig. 
Kanske inte så mycket men; Handboll, Fotboll, Badminton, Tennis.
Håller på med skytte men känns fortfarande inte som det är min grej egentligen. 
Hade förut ett starkt intresse för film och foto. Men lika snabbt rann det av mig och det är inte intresant längre. 
Känner mig som en sackosäck ungefär. 
Jag orkar inte leva för allt är ju bara ren skit.
Men sammtidigt vill jag inte dö heller.
Mitt liv är frustrerande.
Men et är väl antagligen mitt egna fel.
Kanske borde söka upp ett forum där det handlar om deprisseion. 
Men jag orkar inte. Enligt mig är det bättre här.

#18 Du verkar inte vara så självömkande egentligen. Och det låter definitivt som om du lider av depression. Kroppen ska egentligen se till så att man inte känner som du gör utan väldigt god anledning:p Du vill inte prova söka hjälp för det?

Varför är ditt liv ren skit?

Det finns en bok som heter "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva." som jag kan rekommendera varmt till dig.

Varför skulle det vara ditt eget fel? Och jag anser att det är helt okej att du pratar om det här, men jag är ingen Medarbetare eller sajtvärd:p

#19 Jag är hos BUP och pratar om detta. Dock är det ända de ser en lycklig tjej som egentligen inte borde vara där. 
Mina föräldrar säger att jag inte alls är ledsen och nere. 
Men jag förstår inte hur de kan svara på det? 

Mina föräldra är också separerade om det gör någon skillnad. 
Och min bror och jag bråkar. Han är så jobbig. 

Soc vägrar ju göra något åt att vi otar varandra med knivar också. 
Jag är rätt skeptiskt till Soc och bup. 
De är bara människor som tar betalt för att inte göra något åt saken. :s

Jag vet inte. Det är väl mitt egna fel att att jag tycker livet är som det är. 

#20 Jag tycker väl inte att BUP gör sitt jobb. Jag själv har aldrig varit i kontakt med BUP, utan bara vuxenpsyk när jag mådde dåligt och ville ta livet av mig.

Lyckan som dom ser är väl en fasad i så fall, så ta av dig masken?

Nej, dina föräldrar ska inte kunna svara på den frågan alls:p

Att dina föräldrar har separerat kan göra skillnad i ditt mående, och samma sak kan din bror det.

"Soc vägrar ju göra något åt att vi otar varandra med knivar också. "

Den meningen förstår jag inte helt ut, kan du förklara :)?

#21 Jag vill ta av mig masken och vissa hur det egentligen är. Men jag kan inte. Jag har flera gånger velat gråta. Gömma mig under stolar och bord. Riva ner hela stället. Sätta papperskorgen på huvudet. Men inte då. De kommar bara skvallra till mina föräldrar och så kommer jag inte så ha något liv utanför mitt rum. För att jag inte kan ta hand om mig själv, för att jag är omogen och liten. Ungefär som det redan är.

När mamma och pappa separerade så var vi i kontakt med soc. Allt var trassligt och bråkigt. Mamma och pappa tyckte det var jobbigt med soc och det var själklart mitt fel på grund av att jag pratat med kuratorn. (kuratorn skvallrade till soc) 
Och när vi var där och jag förklarade hur mycket jag inte tyker om min bror och att vi brukar hota varandra med knivar när det inte passade sig och att det aldrig var någon som stoppade oss nickade bara tanten och skrev ner på papper. 
Efter en massa samtal kom de fram till följande: Vi kan tyvärr inte göra något åt saken, ni är syskon och behöver varandra.
Ärligt talat ville jag mörda henne. Vilken idiot.
Och mina föräldrar tycker samma sak. De hjälper ingenting alls. Och de vill inte ha kontakt med dem. Och är bara irriterade på mig som lyckats få kuratorn att anmäla allting.
Men man ska väl få mat hemma? Man ska väl inte behöva leva med damm upp till halsen? Man ska väl inte bli slagen och ignonerad? 
Varje gång jag varit hos pappa har jag blivit sjuk, även om det bara är varannan helg. Konstant förkyld ungefär. Sjukdom brukar inte tas om hand eller. Ren skit.

Jag vill hellre vara hos mamma då allt är mycket trevligare. Det är städat, det finns mat, man kan andas genom näsan och det är mycket trevligare att ha kompisar där av dess andledningar samt att mamma inte skriker som en idiot och är allmänt sur hela tiden och ska ha ett jädra polisförhör vem han/hon var och hur gamla han/hon var. Samt vad vi gjorde. 
Usch.
Det är iofs ganska skönt eftersom min bror inte vill vara hos mamma för att man måste åka buss till skolan och att hans kompisar inte får åka till Torget själva. Men till Liseberg får de tydligen åka..ända in till stan alldeles själva, men till fröluda får de verkligen inte åka.
Min bror och hans ursäkter. 
Men han kan ju vara hos pappa där det inte finns några regler, där han kan göra som han vill, där han kan sitta upp hur länge som helst och inte flytta sig en millimeter från datorn.

Oj, känns som allt plötsligt spårade ur från fråga om livets menning. Men detta ingår väl om man ska förstå varför jag tycker som jag tycker.

Det låter kanske som detta inte alls är skit jobbigt. Men det är det. Det är inte det där goa familje förhållande jag sett andra ha. Detta är bara ren skit.

#22 Så du låser in allt, inte konstigt att du mår som du gör då:/ Det måste ut, kan jag säga på en gång. Men det är svårt eftersom du inte litar på BUP och så vidare, eftersom dom då kommer säga till dina föräldrar, som du inte heller verkar lita på.

Det är inte ditt fel. Inget av det är ditt fel. Du har inte gjort någonting fel alls.

Jag anser ju inte att det är okej att hota varandra med knivar, och det om något är ju ett tecken på att det inte är bra.

Gör en deal att du stannar med din mamma och din bror med din pappa?

Jag tycker det låter rätt helvetiskt om jag ska vara helt ärlig. Inget stöd, ingen kärlek, nada tillit och sen en skitjobbig bror på det? Det är absolut inte "ingenting". Det är något mycket fel där.

#23 saken är den att jag inte får för soc att bo enbart hos mamma. Eftersom hon jobbar natt och att jag är för liten för att vara ensam på nätterna. 

Oh, vem vet, jag kanske tar en smörgås?
Ne, det var inte så seriöst av mig, men något roligt kan man väl klämma in? Om det ens var roligt? o.O  

Känns som jag är väldigt avundsjuk på alla andra.
De verkar ju ha det så bra med vänner och familj.
Så fint och problemfritt.
Kanske är något som bidrar också. :s

#24 Är inte du 15 år gammal?

Du har all anledning att vara avundsjuk på många andra, eftersom dom har en trygghet som du just nu saknar:/

Fast ingen familj är helt problemfri/felfri:p

#25 Jo jag fyllde 15 år för en månad sedan. (soc lägger sig fortfarande i mitt och min familj liv ändå) 

Fast ingen familj är helt problemfri/felfriNej jag vet att
Jag vet jag vet. Dock känns det som det är lättare problem och fel. 

Kände så när jag besökte en kompis när jag gick på mellanstadiet. (lika gammal som jag, med en bror som är ungefär lika gammal som min)

Jag kunde inte förstå hur hennes lillebror var så vuxen och mogen. Avundjuk var jag iaf. Det var så fint. En bror som inte var så där omogen, jobbig, irriterade, retsam och hotade mig så fort det var något.
Min bror är snart 12,5år och kan fortfarnade inte värma en pizza i miccron. Jag har fått ta hand om honom och inte ett tack har han fått fårn verken mamma, pappa eller brorsan. :s 

Ska det verkligen vara så? Är det jag som ska ta hand om honom?
Det kanske det är. Bara det att jag inte har sett sådant ske hos andra.

#26 Nope, det ska inte vara så.  Jag skulle sluta ta hand om honom om jag var dig. Bara tvärvägra. Du har egna problem och du behöver din egen energi för att klara av dom.

#27 Hm. En annan sak jag inte riktigt vet om det går att göra något åt är det där med att jag känner mig som en svamp som suger upp all sorg. Inte bara min egna.
Det kankse är därför jag går runt och har den där klumpen i mig. Den som gör så att jag alltid känner mig ledsen trots att jag är glad på riktigt. 

Allvarligt talat känns det som jag ruttnar på insidan.

#28 Jag förstår hur du känner dig. Den känslan fick mig senare att vilja ta livet av mig, så den är inte bra alls. På sätt och vis ruttnar man innifrån, känslor blir svårare att känna efter ett tag.

Det gör den absolut mot dig. Och den måste liksom bort:p

#29 Hm. Kan stämma. Dock känns det som jag har blivit skörare. Typ spricker vid minsta lilla. inte roligt alls. Man måste väl klara av att ett glas går sönder uta att man börjar gråta eller? 

(Min psykolog sa att man kan bli ledsen när ett glas går sönder om något hemskt hänt i samband med att glaset gick sönder. Vet inte om det hänt mig något i samband med att ett glas gått sönder)

#30 Det är också någonting som jag känner igen mig i. Nej, det måste du inte. Beror helt på hur mycket skräp du går runt och bär på.

Minsta lilla motgång kan få en att börja gråta om det är så att man mår dåligt redan.

#31 Alltså mitt liv känns som ett helvete. Känns som en tagtråd lindar sig runt alla mina organ och bara dödar mig. 
Usch.
Har väl gråtit ett antal gånger i skolan och rymt från skolan i vrede.

En gång blev jag rriterad på ett mongo i skolan. Gav honom en fet smäll på käften och spottade på honom. 
Den senaste tiden har jag börjat slåss när jag blir arg/sur/ledsen. Det läskiga är att jag aldrig känt ånger för det jag gjort :s

#32 Jag förstår att du känner så, och du behöver verkligen hjälp att fixa det. Är starkt osäker på att du kan klara av det själv.

Prova att gå ut och gå och lugna ner dig. Sitta ute, ta det lugnt, njuta av sommarslutets värme.

Det är inte bra att du har börjat slåss, även om det halvt fungerar som en ventil. Och att du inte känner ånger för det är ju ett tecken på att det börjar bli rätt allvarligt:/ Fast jag kan ju ha fel. Personen i fråga kanske förtjänade det(Det gör det inte rätt för den delen).

#33 Jag brukar inte slåss även om jag upplever att han/hon förtjänar det. 
Jag tycker det är fel och tidigare har jag fått dåligt samvete för minsta lilla när jag sett hu de blir sårade. Jag brukade diskutera mig fram till en lösning och inte slåss.
Men nu, nu bara slåss jag. Finns ingen anledning att diskutera med "idiotfucker" så väl som stora som små. 
Slåss är det ända alternativet, jag orkar inte prata. Ändå ingen som lyssnar. Känns som jag blir tagen mer på allvar om hur jag känner om jag gör något som uppmärksamar mer än vanligt prat. :s
och jag får possetiv respons. Alltså, jag upplever att jag får den uppmärksamhet för min jobbiga situation när jag gör slåss.
Så det kanske är därför jag inte känner ånger eftersom det lyckas. :s

#34 Jag lyssnar :)

Ja, jag förstår att du känner så. Många tar inte det som du säger på allvar pga din ålder, vilket, rent utsagt är korkat.

Det blir ju en form av belöning när du gör så. Ingen lyssnar. Du slåss. Folk lyssnar.

Jag hoppas innerligt att du kommer få mer hjälp. Jag finns om du vill prata, bara skicka ett PM så får du email och så.

#35 

Livet är som en stjärna. Den föds utav gammalt stjärnstoft brinner och lyser och skickar ut sin energi i rymden, sen dör den och skapar nytt stjärnstoft som kanske blir en ny stjärna, eller kanske en människa.

#37 Hm.

#9 Förlåt att jag inte svarade på det su skrev. Men jag såg inte. 
Men jag tror du har fått svar på det ändå

@Geru,

Du är guld i denna tråd.

@Babydino,

Få inte panik, ta hjälp av alla som vill hjälpa (så länge de inte vill ta betalt eller lura i dig en massa flum) och tänk på att du ännu är väldigt ung! Många ändrar inställning till många saker flera gånger under sina liv.

#40 Aww, tack:p

#2, 4

Vad ledsen jag blev att läsa dina inlägg Babydino… Ingen så ung skulle behöva ha de känslorna… Det är svårt att finna någon mening med livet när man är där du är nu. Dock är du inte ensam med de stora frågorna "vad är meningen med livet", "vad händer när jag dör", "har mitt liv någon betydelse" osv. Alla människor grubblar över det då och då, och det är en anledning till att människor söker sig till en tro som gör att de upplever att livet känns större och mer meningsfullt. Nu menar jag inte att alla blir kristna, utan att de hittar sin egen personliga tro.

Jag tycker att du kan testa med att uppskatta det lilla i livet för att få svar på "de stora" frågorna (det här kommer att låta lite flummigt ;). Försök att titta närmare på tex en vattendroppe på ett blad på ett vackert träd. Se de olika gröna nyanserna i bladet och se reflektionerna i vattendroppen. Försök att koncentrera dig på det och låt upplevelsen av det fylla upp dig. Testa att gör det eller liknande någon gång om dagen :)

Annars kan jag rekomendera meditaion, många finner sin väg i livet genom att meditera - det ska inte underskattas.

Ett sista tips, även om jag inte tror att det passar dig eftersom att du är inne på skepticism och skriver, är att du även kan bekanta dig med de mer andliga iFokus sajterna, kanske finner du något där som du saknar.

*Jag önskar dig all lycka i livet Babydino*

#42  Att alla / de flesta grubblar över det är ingen nyhet för mig. 

Vad har jag för nytta av att kolla på ett träd eller vattendroppe? Känns som det fortfarande inte är någon menning. Hade jag inte existerat hade jag inte kollat på det. Och vem vinner vad på att jag kollar på det? 
(förlåt om jag är omöjlig)  

Tyvärr är inte jag den personen som kan meditera. Jag blir bara irriterad och sur. Samma sak är det när jag ska ta 10 djupa när jag är arg, jag blir bara mer arg.

#43

Nyttan i att se det stora i det lilla (som med vattendroppen på bladet), är att det (hur konstigt det än låter) kan ge perspektiv på världen. Dvs. för att kunna förstå och uppskatta det "stora" i livet (som existentiella frågor), underlättar det att förstå och uppskatta det lilla i livet.

Alla kan meditera, men det är svårt när man mår dåligt… Kanske kan du meditera om du lyssnar på en meditiations CD, där meditiationen är guidad av någon. Har du prövat det?

Att du blir argare när du ska ta 10 djupa andetag när du är arg gissar jag beror på att du även känner dig arg eller besviken på den som först sa till dig att ta 10 djupa andetag när du blir arg. Kanske var det din psykolog på BUP som du känner dig besviken över för att denne inte förstår dig eller eller ser hur du mår? Isf borde du hitta på något annat sätt att hantera ilskan. Kanske koncentrera dig på den där vattendroppen eller på något du tycker väldigt mycket om.

#43 Att betrakta naturen för vad den är, är någonting som kan ge många människor ro. Se hur komplex naturen i sin helhet är.

Men för att göra det måste man ta det riktigt lugnt, och man måste må rätt bra för att kunna göra det:p Dessutom är det inte säkert att det ens har något värde för dig, eftersom alla människor är lika:p

Ingen vinner på det utom dig, och jag tror du har så mycket bagage att ditt ego inte riktigt får den luft som den behöver:p Du blir självutplånande, hatisk mot dig själv. Man ser ingen mening med det.

Om du blir irriterad och sur när du försöker meditera så är det känslor som vill ut:p Det ultimata med mediation är att det tömmer huvudet på alla tankar och känslor, så det blir tomt och man kan fylla det då med vad man vill.

Kram på dig, och försök gå igenom känslor själv, och tveka inte en halv sekund på att gråta eller bli arg när du gör det. Känslor måste ut:p Jag rekommenderar dock att du är ensam när du gör det:p

#45 Jag är skeptisk till vad du säger. Jag skulle inte ens försöka att lyssna på en cd. 
Usch, nej.
Tack för tipset men jag avstår helst från att ens försöka meditera.  
Och att gå utanför dörren är inget allternativ. Det är tråkigt och inte roligt. Kan gå ut med någon människa, men då finns inte koncentrationen kvar att kolla på vattendroppar. Inte heller tiden.
Tyck att jag är omöjlig osv. Det är okej med mig. Men utanför dörren tänker jag inte gå ensam för att kolla på blad. Har andra saker för mig.  

#46 Som sagt, ut tänker jag inte gå. Helt onödigt förslag till mig. 
För er det funkar, grattis, fortsätt med det. Men jag tänker inte meditera.
Skit sak.

#46

Jag tycker inte och tror inte att du är en omöjlig person :) Var och en måste hitta sin egen väg i livet på sitt eget sätt - och jag är övertygad om att du kommer hitta en bra väg som passar dig så småningom.

#46 CD? Jag lyssnar aldrig på en CD när jag gör det, jag är så långt i från människor jag kan komma, ofta i skogen. Lugn och ro liksom:P

Jag tycker inte alls du är omöjlig :)

Och som jag sa, vissa saker fungerar bara för vissa människor. Det här är en av dom sakerna:)

#47 Jag menar att jag får massa tips och så är jag inte tacksam över att ni hjälper mig. Det är bara det att ordet meditera meditera och tanken på att jag skulle meditera allvarligt talat gör mig svin sur.

#48 Att gå en promenad med någon har jag inget emot, skulle inte ha något emot att gå ensam heller. BARA ATT GÅ, inte att kolla på blad. Dock skulle jag inte uppskatta att gå en promenad om jag vet att jag gått ut bara för att meditera. 
Usch.

#49 Själva ordet är ju typ laddat med newage nuförtiden:/ Så jag förstår vad du menar.

Det är absolut inget måste, så det är bara strunta i det  :)

#51 jo. Jag får hitta något annat sätt.

Babydino.Hej igen..Ja det som du skriver om är många människor som känner, o varför man känner så.Ja du det är ingen som vet..

Min första tanke när jag läste var att du ville vara lite Satirisk

Men nu när du skriver här så har du kommit en bra bit på väg att o förstå dig själv lite, o du kanske även hjälper någon annan som läser…

För att börja tänka i dessa baner.."vad har jag för uppgift eller vad skall jag göra?? kan ju få vilken människa som helst o bli ledsen..

För i det hela så gör vi ju samma sak dag ut o dag in..o som du skriver..Vad är det för mening???

Ja..Jag hoppas att du känner inom rimlig tid att du har något att leva för o att du kan se det vackra som är runt dig o få något ut av ditt traskande här på jorden..

Lite virrit detta..Men jag önskar dig så mycket..

Lena.

#53 satirisk? Nej. Det var inte det jag tänkte.

Och jag förstår inte vad du menar med att jag börja förstå mig själv.
Nej det gör jag inte. 
JAg förstår ingenting som har med planeten jorden att göra o.O

#54 Jag kan delvis känna igen mig i vad du skriver. Jag hade mycket sådana tankar själv som tonåring och jag tror att de flesta går igenom någon period i livet då existensiella frågor tar över.

Då hjälper liksom ingenting.

Vad jag själv kan minnas gjorde mig gott var min hund.

Har du något husdjur?

Det var nog inte själva hunden i sig (även om han var underbar) utan känslan av att någon annan, något levande faktiskt var i behov av mig.

Att känna sig behövd är väldigt viktigt för de flesta människor.

Många som mår psykiskt dåligt gör det lband annat på grund av avsaknaden av sammanhang, ensamhetskänsla och den totala känslan av att ingen behöver en.

#55 Jag har en kille, en mysig kompis och en katt. Snart har jag 2-4 möss också. 
Så jag har någon att dela mitt liv med.

Sedan får jag alltid vara med osv, men jag vill inte, jag orkar inte.  
Det är ändå bara idiotefucker allihop. :s

Menar du att både din kille, kompisen och djuren är idiotfucker?

#57 Nej. Jag menar att många gärna bjuder in mig men jag vill inte. 

Min kille, min kompisen och mina djur är inte idiotfucker. De är ju mys :3

Hur skulle "livets mening" ens se ut?

Vad förväntar man sig? Vad är det man frågar efter, egentligen, när man frågar "Vad är meningen med livet?"

Vill man veta vart man skall lägga sina pengar? Vill man veta varför man går till skolan? Vill man veta vem man skall vara snäll mot eller vem som förtjänar lite elakhet? Vill man veta vem man skall lyssna på och lyda, för att det är jobbigt att bestämma sjäv?

Den enda mening jag har hittat är den mening vi skapar själva. Vi gör själva det vi själva ser som meningsfullt. Jag kan knappast säga till dig att meningen med DITT liv är att tillverka så många bebisar som möjligt innan du fyller förtiofem för att det har farbror gud sagt. Jag kan inte säga till dig att meningen med ditt liv är att du skall se alla insekter som finns i hela världen, för det skulle du helt enkelt inte göra för att det är tråkigt.

Jag kanske skulle kunna säga att meningen med ditt liv är att göra alla de saker du tycker är roliga, plus en sak du tycker är otrevlig, för att det är väl ett rätt bra utbyte? Det kanske du till och med skulle gå på, eftersom det skulle  ge dig rätten att göra en massa saker som bara du tycker är roliga, trots att andra kommer att ogilla dig för dem, med motiveringen att du faktiskt gjorde den där enda grejen som du inte gillade, så du har RÄTT att göra en massa saker du gillar.

Det är rätt lätt att bli lurad av andra människor, men det är ännu lättare att lura sig själv. Så lura dig själv att göra något du tycker är viktigt. Om du tror att det är ingenting… tja, prova att göra ingenting i ett par år. Det kan jag avslöja redan nu, det är RIKTIGT TRÅKIGT.

Du berättar att du skulle kunna gå utanför dörren om någon går med dig. Kanske är det en del av svaret. Om du kan hitta andra som gillar ungefär samma saker som du, jag vet inte, vattendroppar eller djur, så blir det kanske mer meningsfyllt? (Dessutom proppar du hjärnan med lite oxytocin av andra människors närvaro.)

(Hemligheten, som H P Lovecraft upptäckte före eller efter att han blev galen, är att ingenting har någon mening, och vår existens är inget annat än resultatet av en oändlig meningslös slump, och ute där i det bottenlösa tomrummet mellan stjärnorna finns det en likgiltig dödskyla som skulle kunna köra över oss, döda oss och göra oss galna om vi bara förstod vår fruktansvärda litenhet. Vi är inte ens myror. Vi är inte ens dammfläckar. Vi är ingenting. Frågan är om vi ens har rätt att påstå att vi existerar när vi är lika intetsägande och omärkbara som det svaga flimrandet vi ibland kan se i hörnet av vårt synfält när vi stirrar in i kompakt mörker.

Och om vi någonsin upptäckte förmågan att samordna all information vi uppfattar så att vi verkligen förstod hur allt hängde ihop och hur små vi är i förhållande till det, skulle vi alla omedelbart bli galna eller rusa in i en ny mörk tidsålder där information är ett förbjudet vapen.)

#60 Äääh, bara trimma hjärnan lite så kommer den nog kunna hantera den informationen med.

Dessutom så driver ju egot på en överlevande, om man säger så.

o.O

#61, Geru,

Lovecraft menade alltså inte att vi skulle dö eller bli galna för att det skulle vara för mycket information eller för svårt att förstå, utan tvärt om att om det gick att förstå allting, så skulle man bli galen av sanningen.

#63 Jag vet faktiskt redan hur mår människor är i universum, och visst är det en rätt oroväckande tanke, men jag menar, varför ska jag bry mig om hur liten jag är i förhållande till universum? Tänk på det som en myra, den gör sitt ändå.

Jag tror faktiskt inte man skulle bli galen av det, beror helt och hållet på hur många egna mentala "falskheter" man har uppmålat.

Alltså du piotrr, du satte mig i den där eviga spiralen om universum osv. 
Det var jobbigt. Och det fick mig att känna mig mindre levande och mer plastig.
Psykos natt.
tack.

Varför valde du att fokusera på det andra inlägget istället för det första?

Hade det spelat någon roll om jag postat det andra först?

Vad händer om du läser det första inlägget igen, efteråt?

Ingentng.