Detta är väl ingen fråga som rör ämnet skepticism egentligen.

Det är ganska tragiskt att det ska till något riktigt traumatiskt för att man ska uppskatta vad man har eller inse hur mycket man älskar sina närmaste, tycker du inte det?

Jo det håller jag med om. Men det finns ju personer som har det så. Jag tror faktiskt att de flesta av oss inte verkligen inser vad våra närmaste betyder för oss förrän det är försent. Och det är synd. Men mänskligt.

Jag tänkte att om man kan vara skeptisk mot dessa känslor?

Kan man det?

#2 Jag förstår inte riktigt hur du tänker här?

Om jag upptäcker efter någon dramatisk händelse hur mycket jag verkligen älskar min familj. Ska jag vara tvivlande till om detta är sant och riktigt då menar du?

Ja

Om jag mot förmodan helt plötsligt skulle upptäcka att jag älskar min familj så gör jag väl det…förstår inte varför jag skulle tvivla på det?

Tvivlar man på en känsla så är det ju ingen 100% känsla i alla fall resonerar jag.

Skeptisk mot känslorna? Beror på vad man menar, antar jag. Känner man dem så känner man dem per definition, så det är nog inte särskilt rationellt att vara skeptisk mot deras förekomst.

Om du menar att vara skeptisk mot vad känslorna berättar för den enskilde individen så kan man nog mycket väl vara det i viss mån, generellt sett, men det betyder inte att man känslokallt avvisar alla känslor som irrationella.

I exemplet ovan, t.ex., där du inser hur mycket dina nära och kära betyder för dig på grund av känslorna. Jag ser inte mycket utrymme för skepticism där. Hur mycket dina nära och kära betyder för dig är såvitt jag kan se något känslomässigt i grunden, och då måste ju dina känslor anses vara en bra guide. Dina känslor berättar för dig om det känslomässiga band du har till dem.

Om man däremot t.ex. vore störtkär i en psykopatisk massmördare och trots kunskap om detta fortfarande hyste enorma känslor för denna person så bör kan kanske göra sitt bästa för att vara lite skeptisk. Det är inte svart-vitt här heller, och känslor är knappast ofelbara.

För att återgå till ditt exempel finns det bara en sak jag skulle vara lite skeptisk till, och det är antagligen en småsak. Du skriver

• Vad tror ni händer då vi inser något till fullo?

Hur kan man någonsin veta att man insett något "till fullo"?

Du verkar ställa minst två olika frågor.

Den ena är vad som händer när vi förstår "något" till fullo, med någon slags gränsdragning mot "något annat". Säg att vi talar om vad som händer när vi förstår bilmotorer till fullo. Ja, då bygger vi väl den bästa möjliga bilmotorn och är nöjda med det och lägger den energin på att utveckla något annat istället. Eller när vi förstår stjärnor till fullo, då kanske vi kan bygga en fusionsreaktor själva och få gott om fri energi. När vi förstår ett virus till fullo brukar vi kunna hitta ett sätt att bekämpa det. Fast det kan vi ju ofta göra utan att förstå det till fullo också.

Sedan har vi den andra frågan jag ser, hur man förväntar sig att reagera på en oförutsedd tragedi. Det är inte alls säkert, snarare tvärt om, att man "till fullo förstår" vad som har hänt då. Ofta får man aldrig reda på hur olyckan gick till eller exakt vad som dödade passagerarna, och det finns en period av förnekelse i början av sorgeprocessen dessutom, så det är inte så att man direkt tar till sig all förståelsen heller.

När man är lamslagen av sorg tänker man inte heller på sitt klaraste och tydligaste sätt. Det är inte så att man verkligen förstår vad en människas helhet har betytt för det egna livet när man förlorat dem - man är alltför upptagen av sorg för att få en helhetsbild.

Sedan kommer vi till den tredje frågan, om hur du hanterar känslor som uppkommer vid akut sorg. Speciellt eftersom du frågar efter hur man skulle reagera på en oförutsedd sorg blir frågan lite märklig. Det kan du ju inte veta idag, eftersom den inte vore oförutsedd; men utöver det tror jag inte att det går att veta på i förväg hur man kommer att reagera på oförutsedda händelser. Det finns vissa gemensamma psykologiska processer, men jag antar att du är ute efter ett mer personligt svar och det kommer du bara att få från de som HAR varit i den situationen och som litar på dig tillräckligt mycket för att dela med sig av den.

#2, Choklad,

> "Jag tänkte att om man kan vara skeptisk mot dessa känslor?"

> "Kan man det?"

Man kan inte precis vara skeptisk till vad man upplever. Man upplever det ju. Men man kan vara skeptisk till att låta dem kontrollera ditt liv, förhindra dig från att äta eller dricka, Du kan vara skeptisk i hur du väljer att reagera och agerea, du BÖR vara skeptisk till en överdrivet rationell tolkning av känslorna eftersom det är ett mycket tydligt tecken på depression om du förskjuter känslorna och försöker rationalisera bort dem.

Visst är det skillnad mellan personer. Någon som verkligen inte tenderar till emotionella reaktioner kanske faktiskt inte har någon djupare sorg efter en dramatisk förlust, medan en människa med normal emotionell respons kommer att drabbas av sorgen förr eller senare; hellre förr.