Snubblade över en intressant artikeln på Scientific American: Lies we tell ourselves.

Kort sammanfattning av vad jag uppfattade som viktigt:

Att ljuga kan vara fördelaktigt för en viss individ ur en evolutionär synvinkel (ett direkt exempel vore att lura till sig sex, även om jag misstänker att det ofta inte tar sig så konkreta former). Samtidigt är det fördelaktigt för andra individer att kunna upptäcka när någon ljuger, vilket leder till något av en kapprustning mellan förmågan att ljuga och förmågan att upptäcka när någon ljuger.

Att ljuga är mentalt påfrestande: man måste tänka för att fylla i detaljer, man blir kanske nervös, och så vidare. Detta leder till att man t.ex. kan bete sig något nervöst och stelt vilket i sin tur gör det är lättare för andra att upptäcka att man ljuger.

Om man inte själv tror på vad man säger, det vill säga. Tror man på vad man säger så blir man t.ex. inte längre nervös, och det blir svårare för andra att upptäcka att man ljuger. Vilket ökar chanserna för att man kommer undan med sin lögn.

Det finns alltså en evolutionär fördel med att själv tro på sina lögner.

Låter självklart, eller hur?

Ytterligare en anledning att aktivt och kontinuerligt undersöka andras ståndpunkter och inte vara så säker på att det man "vet" alltid är rätt.