Jag är definitivt inte särskilt påläst inom detta fack. Jag nöjer mig med att tycka att det kan vara rätt sunt att granska de begrepp vi använder, att synliggöra outtalade antaganden.

Men att reducera allt till tyckande och "perspektiv" blir i längden ofruktbart.

Någon stans finns det en verklighet oberoende av oss och våra "perspektiv". Den är inte alltid lätt att få grepp om, och fällor finns när man försöker få syn på denna verklighet.

Dyslexis,

"Det går att relativisera och dekonstruera allt (nästan), men i sin ytterst förlängning leder det till en känsla av innhållslöshet och meningslöshet."

Det kanske är den tomheten man behöver fylla med konst.

Jag tror inte du behöver oroa dig. Positivism betyder inte att andra saker inte existerar, utan tar inte ställning till dem. Det är en ganska praktisk egenskap, att välja att inte ta ställning.

Slutligen, och jag säger inte detta för att retas, tror jag att du har fel i att all forskning har en politisk "dimension"; men utan att veta vad du menar med dimension blir det också svårt att säga emot. Jag kan till exempel konstatera att jag hyser både axiomatiska värderingar och naturalistiska resonemang som bygger vidare på dessa värderingar. Man kan säga "Detta föreligger utan att jag har evidens för det" och "Och därav följer rationellt…" samtidigt.

Eller varför inte.. du kan bygga en perfekt bokhylla (kunskap) med perfekta verktyg (vetenskap), men vad skall du ha den till (önskemål)?