Poetiskt.

Om du kan interagera med ytterligare dimensioner, varför skulle man då inte kunna testa och vetenskapligt visa på deras existens? Om du inte kan interagera med dem, vad har de då för relevans?

Det finns hos oss alla en längtan efter att förstå världen. Frågan är då vad är det bästa sättet att göra det? Vad har vi för metoder? Vad har vi för utgångspunkt.

Vad tycker du?

(inom kvantfysliken kan man nog få till fler dimensioner, men här är inte sista ordet sagt än. Spännande!)

Det är inte ens fastslaget att tiden bara består av en dimension, eller att rummet bara består av tre. Tvärt om är flera (vetenskapliga) kosmologiska modeller beroende av att rummet är krökt i en fjärde rumdimension.

Tro det eller ej, men det går att konstruera experiment för att ta reda på om denna krökning existerar. För om rummet är veckat kommer två föremål som verkar röra sig samma avstånd, på olika platser i rummet, att i själva verket färdas olika långt, eftersom "samma avstånd" kan vara olika långt, om de två platserna som man testar på har olika krökning.

En sak till: En fyrdimensionell spegel fungerar precis som en tre- eller tvådimensionell - den vänder bara på en av dina dimensioner, inte två eller tre. fundera själv på det här: Speglar vänder ju på bilden man ser. Höger blir vänster. Men varför blir inte upp, ner? Varför blir inte ut, in? För att spegeln bara byter plats på en symmetri åt gången. Detsamma skulle hända i en fyrdimensionell spegel.

Att vi logiska vetenskapssnubbar inte skulle beundras av omvärden eller ha ett rikt sinne är struntsnack!

Vetenskapliga metoden är för mig inte ett hinder för att uppeva värden utan ett fönster till vår fantastiska värld och mig själv. Vad är väl en brinnande buske eller en dåligt genomförd cold reading mot en nebulosa eller den biologiskt komplexa livscykeln hos en blåvinge? Kattskit!