Kan bara hålla med.

O det värsta är väl när ingen vuxen gör något utan tittar åt andra hållet.

Varför ska de ge sig på barn? Vad kan man få ut av att slå en tre åring?

Sällan har väl ett "jag vet inte" varit mer motiverat!

Frustrationer, förmodligen. Samma fråga som varför människor slår varandra - för att de vill få sin vilja igenom helt oavsett vad andra människor tycker. Att göra någon rädd, att göra någon hunsad, är ett sätt att påtvinga andra sin vilja. Så jag antar att man kan säga att folk slår för att de saknar andra verktyg, eller för att de inte kan åsidosätta sin egen vilja när det mest skulle behövas.

Där ord tryter..Tar handen vid!

Jag förstår vad #3 och #4 menar, men jag kommer aldrig förstå hur man kan slå ett barn.

Vad får dig att trå att man "vill få ut något" av att slå ett barn?

De flesta som har barn vet hur maktlös man kan känna sig när man är trött, irriterad och barnet bara skriker, trots att man i timmar gjort allt för att det ska sova eller lugna ner sig. De som får barn är ofta väldigt unga och saknar kanske självbehärkning.

Men jag tror, att även om man vid något tillfälle kanske till och med blivit rädd för sig själv och sina egna tankar så är man extremt långt ifrån att bruka våld mot barnet.

Men det händer, och det är lika illa varje gång.

Från Dagens Metro:

-Tack vare vår fria abortlagstiftning och toleranta syn på unga, ensamstående mödrar så är det jämfört med andra länder trots allt ganska ovanligt med barnamord i Sverige, säger Hans Temrin, docent vid Stockholms universitet, som forskar i barnamord.

Han säger också:
-I de flesta fall där barn dödas av sina föräldrar finns det någon form av psykisk sjukdom med i bilden.

Cirka 45% av de föräldrar som dörar sitt barn tar sitt eget liv i samband med brottet. Ytterligare 16% försöker men överlever.

Mellan sex och sju barn dödas varje år av sina föräldrar i Sverige. Det är lika vanligt att pappan är förövare som mamman.

Radio.kan bara instämma i vad du skriver.

Hår men sant…

#7 Jag måste protestera mot din mening " De som får barn är ofta väldigt unga och saknar kanske självbehärskning"

Jag antar att det är ett skrivfel och ska vara "slår"

Oavsett så är jag av den bestämda uppfattningen att det inte har med ålder att göra. Det finns skrämmande exempel på äldre föräldrar som inte kan hantera situationen att hamna med småbarn igen eller för första gången.

#9

Min tanke var att de som får barn ofta är unga, och kanske tycker de att de är nära att slå till, men att steget dit är långt. Som ung har man mindre erfarenhet. Ordet självbehärskning blev lite dumt, min tanke var att man ofta har det, men att man kanske inte tror det - att man tycker sig vara nära till att använda våld.

Inte en aning om man kan se att de som slår är yngre eller äldre eller om det är jämt spritt bland pldrarna.

#10 Slår man ett barn så har man förmodligen någon slags brist och jag tror inte det har med ålder att göra.

Man har mindre erfarenhet som ung och upplever sig kanske mer osäker men som du skriver så är steget till att slå ganska långt för de flesta normalt funtade människor. Unga som gamla.

Skulle vara intressant att se någon statistik på det här med barnmisshandel och ålder på förövare. Jag försökte googla utan framgång.

#11

Hans Temrin vid Stockholms universitet vet säkert då han forskar i ämnet.

#12 Zoologiska institutionen?

#13

Barn är små djur. Föräldrar är större djur. Och stora djur som slår små djur är odjur.

#13

Tydligen. Jag kunde inte hitta någon annan, och hans namn finns vid arbeten om våld osv, men i värsta fall har han väl koll på katter, så ha någon sådan fråga redo :-)

Haha, vilka vitsiga killar ni är

# 7 Hoppas du skämtar med din mening att de som får barn ofta är unga och saknar självbehärskning !

#17

Hoppas du i fortsättningen läser alla inlägg.

# 18 Har jag gjort och ännu en gång förvånas jag över hur mycket du generaliserar över ting som du egentligen inte verkar veta så vårst mycket om…

#19.

Berätta! Att bara säga "du är dum" ger sällan något, man kan istället säga "du är dum för att du äter upp mina frukostsmörgåsar". Då får den du tycker är dum veta varför du tycker hen är dum.

# 19 Jag har inte sagt/skrivit att du är dum. Det är din uppfattning och tolkning av det jag skriver och en felaktig sådan.

#21

Jag har inte sagt att du har sagt att jag är dum. Jag använder mig av en liknelse. Det trodde jag framgick när jag tog upp frukostsmörgåsar i inlägget.

Nåväl, det jag vill ha sagt är att du ska berätta varför du tycker en sak. Du skriver i inlägg #19 att jag geraliserar över något jag inte verkar veta så mycket om. Berätta istället vad du anser att jag enligt dig har en felaktig uppfattning om.

# 22 Jag anser generaliseringen att det ofta är unga och människor utan självbehärskning som skaffar barn. För så är det ju onekligen inte och det finns det statistik som visar. Däremot kanske det är mestadels unga som använder våld gentemot sina barn, det vet jag dock inte så mycket om.

Sen tror jag personligen inte att det har med ålder att göra, är du en misshandlare så har det nog med så mycket annat att göra än ålder. Det finns det nog också statistik som kan visa.

#23 Om du hade läst inläggen så hade du sett att det här med "självbehärskning ansågs som ett dumt ordval" se #10 och att ingen generalisering sker mer än att unga möjligtvis är mer osäkra och det tror jag de flesta kan skriva under på.

Ingen här vet ännu om unga eller äldre är mer benägna att slå.

Men det skulle vara spännande att se statistik. Jag får fortsätta att leta.

# 24 Dock allt generaliserande gentemot unga som skaffar barn.

#25 Själv tillhör jag kategorin som blev mamma ung och är övertygad om att det finns en mening med att vi ska skaffa barn när vi är unga.

Småbarn ska inte behöva leva leva ihop med en morska i klimakteriet

Jag läser ingenstans i denna tråd någon generalisering över unga som skaffar barn eftersom det blev utrett i #10 och handlar om osäkerhet.

# 26 Jag tror man kan vara bra mamma/förälder både ung som lite äldre. Själv blev jag mamma när jag var 29 vilket kändes bra, men inte visst jag ens hälften av vad jag trodde jag visste trots min ålder.

#25

Kan du berätta mer. Visa var detta som du skriver "allt generaliserande ghentemot unga som skaffar barn" finns.

Citera ur mitt inlägg och förklara vad du menar.

Jag är också en ung förälder och tog inte åt mig att ditt inlägg, Radio. Jag vet att mina impulskontrollsvårigheter kommer av andra orsaker än min dåvarande ålder.

En orsak i mitt fall beror dels på en sjukdom, som ofta försatt mig i vanmakt, och dels att jag själv blev slagen som barn och inte har några sunda föräldraförebilder att mentalt vända mig till när det krisar.

Innan det blir ramaskri så kan jag på en gång säga att jag inte klår mina barn gula och bli i tid och otid, men det har hänt att jag tagit lite för hårt i en arm eller daskat till under mina 20 år som förälder. Desto fler gånger har jag stått med smockan i handen utan att genomföra slaget.

Om jag personligen ska göra en utvärdering av min barndom så var det inte slagen som var värst, det var orden och den psykiska terrorn.

Min far slog mig aldrig, vad jag minns, men hans smocka hängde i luften så ofta att det känns som att det kunde kvitta samma lika.

Precis. Det är det som är så hemskt. Och ingen hjälp finns att få för mig.

#31

Vågar man ens be om hjälp? Tänker på rädslan att förlora vårdnaden osv.

#32: Det är extremt stigmatiserande. Det är ju bara att läsa den här tråden. Detta är sånt som bara psyksjuka monster håller på med och det är klart att det tar emot att "erkänna" att man är ett sånt. Nu vet jag redan att jag är ett och det är ingen hemlis. För mig är det ett medvetet (och ibland mycket smärtsamt) val att vara öppen med detta, eftersom det jag upplevt som värst i mitt liv är känslan av att vara helt ensam med mina tankar, känslor och beteenden.

Och ja, vårdnaden är i fara om man söker hjälp. Jag har ändå bett om, och i viss mån fått, en del hjälp. Det gör att jag har några verktyg att hantera vardagen med. I svackor får jag se till att jag inte utsätter mig för situationer där impulskontrollen kan haverera.

#33 Jag måste protestera (igen)

I denna tråden ser jag ändå ingen som pratar om psyksjuka monster. Utan snarare en ganska nyanserad tråd med olika funderingar.

#10

Det beror väl på vad man menar med "ung" .

Medelåldern för kvinnor som föder sitt första barn var 29 år 2006 (enligt SCB). Det lär inte ha sjunkit sedan dess.

#35 Jag tror den siffran kan ha stigit.

I alla fall så har kvinnor som föder barn när de är över 40 år ökat ganska mycket.

#33

Mitt inlägg (#14) var inte allvarligt menat. Jag såg chansen att göra en lite snitsig ordlek, mest.

Jag är helt och fullt medveteten om att vad man gör påverkas och orsakas av faktorer man inte alls rår över, alla gånger.

Jag är dessutom determinist (i motsats till fria viljan-förespråkare), och bara genom det följer att det blir svårt att (på det gammalmodiga nästan frikyrkliga sättet) skuldbelägga och svartmåla folk för dumheter de gör.

Det finns alltid orsaker till beteenden. Orsaker man (läs: jag) ofta både missar och saknar kunskap om men också alldeles för ofta glömmer bort att tänka på att de finns, innan jag dömer.

#34: Förlåt, jag var otydlig där. Trådstarten är i viss mån en undring och i lika stor mån ett slags skuldbeläggande. Det där med "psyksjuka monster" var en projicering jag gjorde, baserad på mina erfarenheter kring detta ämne tidigare genom åren. Man är liksom ingen riktig förälder om man slår sitt barn, oavsett om man tar lite för hårt i armen i stundens hetta eller om man slår barnet till mos var och varannan dag. RIKTIGA föräldrar har spärrar.

Nu vet jag redan att jag inte är någon riktig och bra förälder, men faktum kvarstår: jag har tre barn och det får jag, och de, leva med. Jag uppfattade, möjligen felaktigt, trådstarten som ett sätt att få ut sin frustrerade oförståelse, utan egentlig vilja att förstå vad som ligger bakom.

Jag undrar vad en ung förälder är. Vart går den över gränsen? Och vart går gränsen för äldre förälder?

Jag hoppas ni förstår min fråga.

Jag tycker det är illa även när någon daskar till sitt barn, men i denna tråd menade jag riktig misshandel. Som barnet man såg på nyheterna som var allt från gul till nästan svart på skinkor, lår och rygg. Det var inte en dask när man är riktigt arg eller frustrerad. Det var slag både nu och då. Det är vad jag blir arg på.

Det som # 30 skriver är lika illa. Att leva i rädsla för slag.

# 38: Jag uppfattade, möjligen felaktigt, trådstarten som ett sätt att få ut sin frustrerade oförståelse, utan egentlig vilja att förstå vad som ligger bakom.

Om du slår dina barn blå och gula var och varrannan dag: nej, jag vill inte veta varför. I mina ögon finns ingen ursäkt.

Om du smiskar dina barn på fingrarna någon gång då och då: Ja, tala om varför. Då kanske jag kan förstå.

Det finns skillnader. Med misshandel menar jag det övre.

DarkAngel: Det blir ju lite märkligt om vi ska diskutera efter hemmasnickrade definitioner, men jag uppskattar din förklaring. Det finns ingen ursäkt i mina ögon heller, men det finns förklaringar.

Skadad som jag är av erfarenheter från andra forum, så är det väl bäst att på förhand förklara att jag inte försöker försvara eller ursäkta mitt beteende. Så, då utgår jag hädanefter att ingen sitter i sin stuga och tror detta och sedan försöker argumentera mot det.

Jag arbetade ett tag med Mansjouren i Stockholms Län, en frivillig och idéell förening som bedriver jourverksamhet mot män i behov av stöd. Alla sorters stöd. Jag vet inte säkert vilka fördomar ni har om en sådan verksamhet, men jag vet att det finns många som tror att eftersom kvinnojourer tar hand om kvinnor som blivit slagna av sina män (också det en fördom egentligen - de gör mycket mer än så!) så måste mansjouren ta hand om män som slagit sina kvinnor. Under all min tid på Mansjouren träffade jag bara på ett enda sådant fall, där en man och en kvinna bokade tid för samtal tillsammans och hon gjorde klart att om detta inte upphör så kommer de att separera. När mannen stod inför detta ultimatum, inför en tredje åhörare, och de berättade om sina problem, och när han blev klar över att detta inte var något som går att lösa genom att prata lite, utan något man måste GÖRA för att inte förlora hela sin familj, så såg det ut som att det gick upp ett ljus.

Den allra största tiden på Mansjouren gick åt till att tala med människor som behövde någon som lyssnade, eller för att hitta hjälp för ett beroende av spel, sex eller sprit och allra, allra vanligast, att hitta en väg ut ur ensamheten som finns kvar efter att ett förhållande har rasat och alla vännerna väljer att antingen undvika eller ta den ena partens sida, så att den andra parten blir helt utan socialt sammanhang eller ens bostad.

Men tillbaka till våldet.

Om du fortsätter med våld rekommenderar jag att ni bryter upp familjen.

Inför det alternativet, tror jag inte att valet är speciellt svårt.

Det underförstådda tredje alternativet är givetvis "Per Edman vet inte vad han pratar om och/eller det går bra som det gör nu".

#26

Helt off topic egentligen, men varför skulle en morsa i klimakteriet vara en sämre mor än en som är typ 18?

Jag har sett många exempel i jobbet på unga förädrar som inte fixar att vara föräldrar utan försöker vara kompisar och "häftiga" inför sitt barn Jag har givetvis träffat vettiga unga föräldrar också, men att vara ung innebär inte fördelar i alla lägen. Själv fick jag barn nyss, vid en ålder på 41. När jag var 15 planerade jag att få barn vid 20 ;-)

Jag tror att din ungdom gör att du tycker gamla människor är för gamla helt enkelt - när man var 14 trode man att livet var slut vid 30, du vet.

Själv var jag ung när jag blev mamma jag var 17 år gammal.

Och det har jag aldrig ångrat. Jag har fött 5 barn som jag älskar mycket har aldrig slagit mina barn inte min man i heller.

Min mamma har fött 18 barn och vi 13 barn som lever har aldrig fårt stryg.

Mamma sa alltid till oss Det finns inga besväliga barn.

Det finns bara besvärliga föräldrar,

Ha det gott alla vi hörs.

Trilobite #45,

Det brukade finnas ett stopp i adoptionslagen (vet inte om det finns kvar) som förhindrade kvinnor äldre än 38 att adoptera. Anledningen: De riskerar att dö medans barnen fortfarande är unga. Allvarligt. Jävla bullshitlag om du frågar mig, men jag vet som sagt inte ens om den finns kvar, bara att jag skrev ett debattinlägg om det när jag hörde talas om det.

Men kvinnor lever ju i allmänhet tills de är runt 80 och idag är man ju tokpigg till 70. Får män adoptera efter 38 förresten? Nä visst nä, vi förväntas ju inte betyda lika mycket för barnen.

Det är dessutom väldigt sällsynt att ensamma män får lov att adoptera alls, och det är något som blev möjligt för endast ett par år sedan.

#45 Nu är jag ju en 48-årig "ungdom" idag

Det finns alldeles säkert unga som absolut inte är mogna för att skaffa barn men jag tror inte att man per automatik är en bättre föälder bara för att man är äldre.

Barn är en otrolig omställning och unga människor har ofta mer ork och klarar förändringar på ett annat sätt. Får man barn över 40 så har man kanske rotat sig och skaffat massa vanor och ett barn vänder ofta upp och ner på hela tillvaron

Varför jag tog upp klimakteriet är ju för att en del kvinnor har stora problem med denna omställning som faktiskt tillhör åldrandet och att både orka med sig själv och småbarn kan bara tufft.

Per: "Om du fortsätter med våld rekommenderar jag att ni bryter upp familjen."

Var det till mig?

Jag var också sjutton år när jag blev mamma första gången och jag var definitivt inte mogen. Detta hade dock inte varit något problem om jag istället för att behöva utstå agg, hån, smädelser och förakt hade mötts med omtanke, värme och stöd där det behövdes. Min son är nu strax 20 och jag ska bli farmor i mars. Han var jättenervös när jag berättade, men jag sade att jag ju inte gärna kunde säga att de var för unga, och så garvade vi. Nu är jag snart 40, har fått två små pojkar till och har mognat, men jag är nog ändå inte riktigt mogen att vara förälder.

Jag har funderat några timmar på det här. Börjar med att meddela att jag inte känner till pågående forskning i ämnet och inte kan recitera utdrag ur avhandlingar eller vetenskapliga artiklar men hoppas att jag vågar öppna munnen ändå.

Jag tror (observerar tror) att det finns många förklaringar till barnmisshandel och att det är oerhört svårt att generalisera. Ålder kan spela in, erfarenhet kan spela in, ekonomiska faktorer kan spela in, kulturella faktorer kan spela in. Det finns säkert hur många förklaringar som helst och i varje fall av misshandel tror jag att det kan finnas en kombo av flera olika orsaker som inte nödvändigtvis behöver vara samma vid varje enskilt tillfälle som barnet blir slaget.

Jag är själv ett misshandlat barn även om begreppet knappast fanns i mitten av 50-talet då jag var liten. Då dresserade man sina ungar ganska hårt och det var ingen som brydde sig. "Äsch, det är ju bara en unge, vem bryr sig om en unge" var en vanlig kommentar från bl.a. min dagmamma och andra vuxna. Stryk förekom ofta, ibland flera gånger i veckan. Mattpiskan var favoritverktyget numero uno men hårborsten kom också till användning. Sedan förekom luggar, hårda nyp på armar och ben för vem fan brydde sig om att en unge hade blåmärken, det hade väl alla ungar. Skäll, hårda ord och hotelser var vardagsmat. Om man inte passade sig kunde man hamna på ett hem för vanartiga barn minsann. Jag var ständigt livrädd. I tonåren byttes hotet om barnhemmet ut mot hotet om omyndighetsförklaring. Det var såå lätt att ordna, hon behövde baara ringa till barnläkaren si och juristen så som hon kände och sedan skulle jag minsann aldrig få göra något som jag själv ville. Jag var skräckslagen.

De förklaringar som jag kommit fram till i mitt fall är flera. Mor var själv ett misshandlat barn, uppfostrad av en kallsinnig kvinna som visserligen skötte sina ungar perfekt men med samma känsla som hon matade hönsen. De skulle hållas hela, rena och prydliga för vad skulle folk annars säga. Ungar var något man fick. De hörde livet till och var något man stod ut med, inte nödvändigtvis tyckte om. Stackars mor.

Jag är oäkting också. Jag kan föreställa mig den skräck och förtvivlan min stackars moder kände när hon på vintern 1951 upptäckte att hon var gravid. Då var hon 31 år och frånskild. Min pappa kom från en fiin familj, var greve minsann, gift och jobbade som jurist. Mamma var hans sekreterare och på tok för vacker för sitt eget bästa. De blev förälskade, kunde inte låta bli och så gick det som det gick. Stackars mor.

När jag genomled mina tonårsbesvär med hormonstormar och elände var min mor i klimakteriet och led lika mycket hon. Det var en krock som hette duga. Stackars oss.

Fint skrivet Cougar52, men sorligt också hur barndomar kan vara.

Jag har själv aldrig upplevt det i min barndom,men vi fick istället leva gömda och på flykt,allas barndomar är olika.

tack för att jag fick läsa en del av din berättelse.