Det finns många saker hjärnan - och resten av din kropp - kan utan att du har behövt lära dig. Den kan hålla balansen, smälta mat, andas, bli kär, bli rädd, läka, suga, svälja och växa hela utan din hjälp. Så det är inte sant att hjärnan endast kan sådant du har lärt dig.

Och att hitta nya saker, det är också något som hjärnan kan. Som du kan. Ibland genom att observera sådant du varit med om och dra nya slutsatser, eller genom att experimentera vilt och se hur det funkar.

#1 - Men - det krävs väl inlärning för att kroppen /hjärnan ska kunna hålla balansen…? En nyfödd baby har inte mycket till balans - åtminstone ingen kroppslig/fysisk, kanske en inre balans (?)…

Att kroppen reflexmässigt/"autonomt" kan andas, smälta mat o s v, det vet jag. Följdfråga blir, hur mycket kan eller styr hjärnan det 'autonomt'? Är det inte kroppen som skickar signaler till hjärnan (nu är jag hungrig, nu behöver jag dia o s v)?

Att bli kär - är det alltså hjärnan som blir det? Och i så fall varför? Vad får hjärnan att bli kär i någon eller någonting?
Om jag observerar så lär jag mig och förhoppningsvis drar slutsatser - d v s en inlärning(sprocess).

Att hitta nya saker är något som hjärnan kan… Kan den det? Hur då? Kan du, eller någon annan förklara det lite närmare? Eller vad annat är det som driver människan att "kunna det"?

Kärlek är roligt - man kan se att det styrs av hormoner och substanser i nervsystemet - samma ämnen som är verksamma hos t ex fiskar som bildar par (ciklider t ex). Det tyder på att även fiskar blir kära (fast på en lummigare nivå får man anta)

#3 - Styrs kärleken av hormoner? Eller styrs vår genetiska instinkt (för att vi ska vilja fortplanta oss och överleva som släkte) av hormoner?
Blir verkligen ciklider eller andra djur kära? Kan du utveckla det mer i så fall?

Kärlek och förälskelse ser jag, personligen, som något annat än den genetiska och fysiska instinkten om människans fortplantning… Jag anser att människan kan känna kärlek utan att "nödvändigtvis" vilja fortplanta sig. Men kanske känner ciklider på samma sätt? Vet vi det i så fall? 
Och igen - är det hjärnan som styr det? Eller ligger det utanför hjärnans inlärda och kroppens autonoma kunskap?

Och kan det vara så, att (känna) kärlek kan påverka kroppens hormonsystem? Utan att hjärnan för den skull är involverad?

Det är klart att vi inte kan veta vad ciklider känner, men de håller ihop (vissa kan leva i par flera år) och tar hand om sina yngel och så vidare. Hormonsystemet påverkar hjärnan, men det är inte inlärt hur hjärnan skall reagera på hormonerna, det är medfött. Förmågan att bli kär, rädd, arg, glad är medfödda saker, inget som vi tränas till.

Jag är inte så säker på att det stämmer. Om jag inte lär mig att en björn kan vara farlig, så tror jag inte att jag är rädd för björnar förrän jag får en otrevlig erfarenhet eller skräms av andras rädslor eller erfarenheter. Ser vi på djur, så lär de sig, av sina föräldrar och andra flockmedlemmar, vad/eller vilka signaler som medförr fara eller inte.

Katter och råttor kan leva ihop i glädje, kärlek och harmoni (eller hur ni nu vill uttrycka det) t ex, katter och fåglar, o s v, o s v. Jag har aldrig som litet barn (då när man ju lär in de mest grundläggande sakerna) fått lära mig att ormar är farliga, därför är jag inte heller rädd för dem, tvärtom, jag är dumdristigt orädd för dem. Men andra människor har tidigt fått lära sig att akta sig för ormar och andra farliga ting i tidig ålder - och den rädslan bibehåller dem ofta livet ut.

Jag håller med att hjärnan reagerar på hormoner (troligtvis inte "inlärt", nej) - men hjärnan/tankar påverkar också kroppen och dess hormoner…

#2

En liten bebis har inte heller mycket till benstomme, men det är inte inlärning som gör att de kan röra sina muskler och hålla balansen, det är träning av muskelminne, vilket inte är riktigt samma sak som inlärning. Du behöver inte lära dig att läsa av rörelserna i innerörat, det kan din kropp redan när du får den, så att säga.

Om hjärnan inte visste vad "hungrig" betyder, hade det givetvis inte spelat någon roll vad kroppen sade till den. Med reservation för att hjärnan är en del av kroppen; det finns inte egentligen någon hård gräns mellan kropp och hjärna.

> "Att bli kär - är det alltså hjärnan som blir det? Och i så fall varför? Vad får hjärnan att bli kär i någon eller någonting?"

Den som det visste. :) Men att det är en komplicerad och oförutsägbar process som vi inte helt förstår, men vi förstår dess komponenter.

> "Att hitta nya saker är något som hjärnan kan… Kan den det? Hur då? Kan du, eller någon annan förklara det lite närmare?"

Jag tror jag kan det. Det har att göra med hur hjärnan är uppbyggd, i det som kallas ett neuralt nätverk. Du känner säkert till att nervcellerna är förbundna med flera andra nervceller och att signaler skickas mellan dem. Hjärnan löser problem, och lär sig att göra saker mer effektivt, genom att först använda massor av nervceller för att försöka lösa problemet. Signalerna går kors och tvärs och det är svårt, tungt arbete. Men allteftersom du lär dig är det färre och färre hjärnceller som är aktiverade i processen, färre signaler behöver skickas. Det blir mycket mindre sus och brus, och signalen blir tydligare, lösningen blir tydligare. Till slut har du en väldigt enkel nervbana, med kanske en tiondel så många celler inblandade, som sköter den där sysslan som en gång i tiden var svår. Det beror inte på att de cellerna som är kvar var extra smarta: De är precis likadana, men allt det onödiga har skurits bort ur tankebanan och bara lösningen finns kvar.

Det går att konstruera datorer på samma tema. De lovar att vara kraftfulla när de väl fungerar, men eftersom man behöver tillverka en oerhörd massa små processorer och låta en stor del av dem stängas av för att lösa problemet, så är det väldigt opraktiskt att bygga dem elektroniskt. Det visar sig att om man vill bygga en snabb dator så är det lättare att bygga traditionellt elektroniskt, designat av människor, än att vänta på naturens gång.

#6 Visst kan vi lära in beteenden, men hjärnan har också mycket inprogrammerat. Fiskar t ex arbetar nästan helt efter förprogrammerade beteenden, även om de kan lära sig ganska mycket. Apor har en instinktiv skräck för ormar, människor har det inte. Vi måste lära oss att ormar är farliga, (eller att de är trevliga - det beror ju på vilka erfarenheter vi får).