Mycket intressant fråga! Återkommer.

Jag kan villigt erkänna att jag vill tro att vetenskap är den bästa vägen till kunskap. Om drömmar, teblad och visioner enkelt skulle ge svar på allt skulle jag tycka det kändes obehagligt, luddigt, kaotiskt…

Nu är jag nästan säker på att jag ändå skulle acceptera det om jag fick bevis, jag har ändrat mig förr om saker jag varit starkt övertygad om.

När jag var yngre var jag oerhört fascinerad av allt magiskt, gjorde besvärjelser, läste all mytologi jag kom över (gör jag i och för sig fortfarande, men det är svårt att hitta något nytt. Assyrierna är just nu på modet på nattduksbordet), letade UFO:n och läste von Däniken. Men det var ju mycket tonårssvärmeri över det hela, jag trodde nog egentligen inte på det, men gillade att bygga drömvärldar om det fantastiska helt enkelt.

Jag tror att det är mycket av det fantastiskas lockelse, just möjligheten att bygga tankevärldar där det fantastiska är möjligt. Det går givetvis att bygga fantasilandskap även kring andra saker - vetenskap t ex

Tror jag på något beror det på upplevelsens art, när något skiljer sig från det jag alltid tidigare upplevt, inte finner en logisk förklaring till och när det påverkar mitt känsloliv. 

Påverkar en upplevelse endast mitt känsloliv får det vara såvida inte upplevelsen upprepar sig. 

Déjà vu är något som förbryllar mig och numer något ständigt återkommande. Var början på mitt intresse för det övernaturliga.

Varsel eller telepati, när någon man  plötsligt tänker på men inte gjort  i åratal en stund senare dyker upp eller ringer är en annan grej.

Healing och känslan av energi puttade mig helt klart vidare in i det okända.

Den skeptiska ådran får näring på troendeforum ska inte glömmas bort.

Känner mig kluven vad jag tror på.

Tror gör den som inte vet.

Kanske ot, i värsta fall får ni väl stänga av mig :-)

En person på ett annat forum skrev ett inlägg där hen ville ha förslag på vad det kunde vara som gjorde att en telefon betedde sig konstigt vid ett tillfälle. Det var ett forum för övernaturligt.

Om en liknande sak händer mig, då är min tanke att jag kommit emot någon knapp utan att jag tänkt på det, att en knapp blivit intryckt av något, att det var en funktion i telefonen som gjorde att det hände som det hände, eller att det är ett tekniskt fel - elektroniskt eller mekaniskt.
Därefter övergår jag till annat, och har antagligen glömt händelsen fem minuter senare. Att jag skulle skriva till ett forum för övernaturligt om en sådan sak finns inte. Det stör mig inte heller att jag inte vet exakt vad som hände. Jag kan leva i okunskapen att det var något jag inte förstod, utan att tro det var något ande som försökte kontakta mig eller liknande.

Är det så att vi som inte tror på det övernaturliga inte heller ställer lika stora krav på att veta vad exakt allt som rör sig är? Knakar det i väggen så knakar det i väggen, jag vet inte vad det är, kan väl i och för sig ha mina aningar om sättningar, men jag funderar inte ens på det. Troende verkar många gånger inte kunna acceptera att en sak inte behöver vara övernaturlig bara för att den inte går att tveklöst förklara med något naturligt.

Som exempel, jag vet lite om hur en hjärna fungerar, jag vet att man kan glömma bort att man stängt av en platta på spisen utan att det är det minsta onormalt. Ser jag en platta som är på, så antar jag att jag helt enkelt glömt att stänga av den - jag funderar inte mer på saken. Skulle det hända fler gånger kanske jag skulle det och försöka reda ut vad som händer, men en enstaka gång gör inte att jag tror det varit en ande i farten.

Hur tänker ni när ni kommer hem och teven är på fast att ni kommer ihåg att ni stängde av den? Kan inte låta bli att ge några exempel, men bry er inte om dem.

• Antar att det var glömska
• Ringer doktorn för att få tid för datortomografi
• Slutar genast med de där rosa pillrena som grannen kom med
• Köper en ny teve
• Letar efter spår av inbrott
• Ringer syrran och berättar att hon gärna får se på teve hos dig, men…
• Kontaktar någon som kan svara på vad det var för en ande, och eventuellt hjälpa till att driva den ur huset

Jag tror att det finns väldigt många faktorer som kan styra vårt tänkande i sådana här frågor. Radio tar upp några sådana.

En faktor är hur väl man som individ tolererar osäkerhet. Vissa har ett behov att ha förklaringar till allt. Och ibland verkar det inte spela någon större roll ifall förklaringarna är bra eller inte. Denna tendens har jag dock stött på hos skeptiker också…

En annan faktor är graden av tillit man har till sina egna och andra subjektiva erfarenheter. Jag upplever det som att troende ofta har en väldigt stor tillit till sina erfarenheters tillförlitlighet medan skeptiker tenderar att vara försiktigare. Trots att människan av naturen är benägen att lägga enorm vikt på personliga erfarenheter vet vi utifrån forskning att erfarenheterna (och minnena av dem) kan vara högst bedrägliga. När man lär sig lite om diverse kognitiva och sociala bias, hur minnet kan spela oss spratt, logiska felslut, osv så blir man förhoppningsvis mer skeptisk till personliga upplevelsers tillförlitlighet.

Vidare tror jag att graden av vetenskapsförståelse kan vara en viktig faktor. De som besitter en hög så kallas "scientific litteracy" förstår hur vetenskap fungerar och varför. De inser också värdet av vetenskap i en högre grad.

En annan aspekt är givetvis den världsbild man har med sig i "bagaget". Har man växt upp och/eller länge befunnit sig i en social miljö där det övernaturliga/vidskepliga/paranormala/religiösa tas för givet är man troligtvis mindre skeptisk till sådana förklaringsmodeller.

Sedan misstänker jag att personliga värderingar och förhållningssätt till kunskap och vetande spelar roll. Många baserar troligtvis sin tro på önsketänkande till stor grad. De tror på sådant som de vill tro på. (Jag misstänker att detta är ett default-läge för oss alla) Världsbilden som baseras på önsketänkande blir viktigare än en objektiv sökan efter alternativa förklaringsmodeller. Jag tror att det är pga denna faktor kombinerad med en låg vetenskapsförståelse som vissa så ofta menar att "alla har sina egna sanningar".

Troligtvis har jag missat en hel mängd andra faktorer.

Sedan måste man komma ihåg att varje människa på sätt och vis är unik. Det är ofta inte lätt att reda ut varför folk tror som de gör.

"Hur tänker ni när ni kommer hem och teven är på fast att ni kommer ihåg att ni stängde av den? Kan inte låta bli att ge några exempel, men bry er inte om dem."

Det har aldrig hänt. Däremot startar min gamla xbox så gott som alltid av sig själv innom ett dygn om jag inte drar ut kraftmatningen. Det är lite irriterande men inte tillräckligt irriterande för att jag ska orka undersöka fenomenet och jag har aldrig ens tänkt tanken att det skulle kunna vara fråga om poltergeist, andar, tomtar eller troll.

#5. Om jag kommer hem och något är på, som spisen t ex, så utgår jag från att jag glömt stänga av plattan, även om jag tycker att jag gjorde det innan jag gick hemifrån. Tror inte jag funderar så mycket, mer än att jag har ett minne som är kort .

Jag är ju då småbarnsmamma så jag har ju alltid mitt fokus lite här och där samtidigt känns det som, därför var det väl egentligen ingen chock när jag förra sommaren vaknade en natt och en man stod i mitt vardagsrum.

Han var ingen ande utan fullt levande ung karl som tagit sig in via den öppna altandörren och stal av alla saker i världen min dammsugare. Han sprang när jag vaknade och gick upp. Så att dörren var olåst hade ju en ytterst solklar förklaring. Jag hade gått runt och låst och stängt överallt men så vaknar liten mitt i allt och jag går in till honom. Glömmer sedan altandörren som var stängd och kryper till kojs.

Dock hände det en gång för många år sedan att jag kom hem till min dåvarande lägenhet och hörde ett ljud så fort jag öppnar dörren. Går in i köket och finner kranen på fullt ös. Jag kan visst ha glömt den på, men på fullt ös ? Kanske…

Sista saken jag kan komma att tänka på vad gäller sådana här ting är när jag & väninnan sitter förra sommaren ute på min innergård och pratar om hennes mamma som dog för 12 år sedan. Hon säger något i stil med att hon inte kände att hennes mamma var med henne nu i livet och då rycks handtaget till altandörren upp precis bakom mig. Bara vi två där. Då blev jag faktiskt rädd och så gick vi in och låste dörren och pratade inte mer om det den kvällen.

För min del så är det jag tror på något som får mig att klara av detta livet…Hur menar jag nu?

Vill ju gärna att när vi lämnar jorde livet så kommer vi till något bätre o sen så kommer vi ner hit igen..O så börjar det om..

Men det är ju bara vad jag tror o inget som någon o inte jag heller vet..Hemska tanke!!!Det kanske bara är detta så är det svart..För mig känns det fruktansvärt o tänka så.Då är det ju bara så meningslöst o vara här..

Jag må vara tokig….

Jag tycker inte livet här är meningslöst alls fastän jag tror medvetandet släcks när vi dör. Det finns ju hur mycket som helst i livet att både glädjas åt och se mening med!

Varför skulle livet förlora sin mening om vi bara försvann? Fast det är klart - om man tror att man kommer till t ex himlen, så är det ju jobbigt att förlora den tron eftersom alternativet inte är lika trevligt.

# 11 Jag skulle nog inte tycka livet var meningslöst heller oavsett vad som händer när vi dör. Jag slutade vara rädd för döden den dagen en man 30 år gammal dog i mina armar. Han hade inte öppnat ögonen på en vecka och troddes vara i leverkoma pga av sin långt gågna cancer. Jag håller om honom och lyfter honom för att vända kudden och göra det lite mer bekvämt för honom. Då öppnar han ögonen och tittar rakt fram ( mot ett fönster ) och ger ifrån sig ett stort leende och tar sedan sitt sista andetag och lämnar jordelivet.

Dock återkom rädslan lite när jag blev mamma, men det är inte rädslan för döden i sig utan för att lämna honom utan sin mamma och inte få vara delaktig i hans uppväxt.

Jag brukade öva mig på att inte tro något alls, att inte skapa mig förhoppningar eller förväntningar. Det funkade ganska bra. Istället för att grubbla och fundera över "Jamen ÄVEN om jag inte vet, vad GISSAR jag att det kan vara då?" så sade jag, till mig själv, "Stopp där. Du vet inte. Gissa inte. Vänta och se."

Jag tyckte det funkade bra. När jag berättade om det var det flera som tyckte att det var synd att jag inte längre hade förhoppningar, för förhoppningar är ju trevliga och dessutom kan förhoppningar både överträffas och infrias, inte bara bli besvikelser.

Jag höll inte med, och tycker fortfarande att mitt experiment är bra. För om man skaffar sig förväntningar, och livet inte blir som förväntningen, utan … annorlunda. Inte bättre eller sämre, bara annorlunda, så är man inte beredd på det. Man är beredd på något annat. Och att försöka byta sätt att se på det som blev, från vad man trodde till det som är, tar energi och leder till åtminstone ett ögonblicks förvirring.

Sedan dess har jag inte fortsatt experimentet, jag ser numera regelbundet fram till saker. Framför allt hjälper det mig att planera inför helger och andra tillställningar att se framför mig vad som kommer att krävas och hur det kommer att bli, men jag saknar ändå den där känslan av att kliva in i en situation helt oförberedd på hur det KUNDE bli, så att jag desto bättre kunde njuta av hur det BLEV.

# 13 Men visst är det så att det blir sällan som man tänkt och trott. Jag kan också jobba med att inte förvänta mig hur saker och ting ska bli, inte alltid för att inte bli besviken utan också för att inte utesluta hur det skulle kunna bli.

Men just nu står jag i ett skede i livet där jag inte alls vet hur vissa saker och ting ska bli. Så just nu tror jag att jag är ganska öppen för det mesta och faktiskt kan bli förvånad, men jag får helt enkelt låta tiden utvisa.

Om man inte har några förhoppningar BRUKAR man oftare bli positivt överraskad, tycker jag. Och om det går åt helvete så är det åtminstone inte värre än man hade tänkt sig. :)

#11

vad finns det för mening med liv som enligt vetenskapen bara finns pga en olyckshändelse (Big Bang)?

sorry jag ser ingen mening alls sett ur det perspektivet.

#13

hm… du framstår som en person som gärna vill ha koll på saker. Har du nån gång provat det här med att bara blunda och hoppa?

# 15 Men kan man vara helt utan förhoppningar eller en tanke på hur man skulle kunna tänka sig eller vilja att något ska bli ?

#17,

I min erfarenhet, nej. Jag var tvungen att nästan instinktivt skapa min förväntan, identifiera att det var en förväntan och sedan mentalt "riva ner" den igen, och säga "Nej, jag VET inte att det kommer att bli så, alltså skippar vi den här förväntan".

När jag var 6 ringde min dagisfröken till mina föräldrar för att få mig att sluta fråga så mycket.

Det som har hänt sedan dess är att jag lärt mig hur frågorna ska ställas för att svaren ska bli relevanta och var man bäst hittar svaren.

Jag baserar min världsbild mao på vetenskapen.

Jag fastnar så klart i saker som jag VILL tro på men är medveten om det och tvingar mig själv att ha ett öppet sinne för bevisen. Det är värre att ha fel och vägra inse det än att bita i det sura äpplet direkt och ändra åsikt.

# 18 Onekligen intressant detta. Tex jag ska nu jobba kvällspasset imorgon, ett sista extrapass sen semester. Jag vet inte vilka patienter som kommer att vara där då det säkert ändrats sedan jag jobbade i torsdags. Men ändå säger min hjärna, kvällspass dvs lite lugnare, mindre personal…osv. Ibland blir det ju tvärtom väldigt mycket att göra men sällan…alltså har jag nog en inbyggd förväntan eller tilltro hur det helt enkelt kommer att bli…Men jag tycker om när jag blir överraskad !

16 Meningen med ditt liv är upp till dig att bestämma. Du kommer ändå vara död om inte allt för lång tid (livet är kort), vad vill du ha gjort innan dess?

Jag vill ha upplevt så mycket som möjligt, ha en familj som lever vidare och iaf i någon enstaka generation kommer ihåg vem jag var.

# 19 Min son blir 3 år i december och han frågar om precis allt. Igår kunde han inte somna och när barnprogrammen slutat gå var det enda jag hittade som kunde intressera honom en dokumentär om jorden och hur människan kom till efter T Rex. Hur många frågor tror du jag fick ? Ett stort antal, många gånger samma fråga om och om igen men jag svarar. Jag älskar hans nyfikenhet på livet. En väninna till mig har påpekat många gånger att hon aldrig orkat att svara på samma frågor så ofta som jag gör. Men hur ska han annars lära sig något ?

22 Låter underbart! Jag kan svara på "Varför det?-frågor i timmar.

#16

"vad finns det för mening med liv som enligt vetenskapen bara finns pga en olyckshändelse (Big Bang)?"

Att bli kär, att se sina barn födas och växa upp, att känna doften och smaken av nyplockade smultron… Varför inte bara uppleva och njuta av nuet, strunta i vad och om något finns i morgon (på andra sidan)? Det tycker jag är en utmärkt mening med livet.

#21

ja min kropp kommer att dö men inte "jag". Sorry men vi kommer nog aldrig att se lika på det.

För övrigt håller jag med dig. Meningen med det liv vi har här och nu bestämmer vi själva.

#23

"Låter underbart! Jag kan svara på "Varför det?-frågor i timmar."

Varför det? :-)

#22

Mina söner är såpass stora att frågarna lika ofta kommer från mig numera :-)
Vi har riktigt kul diskussioner om vetenskap, religion och woo…

Jag tror att man som förälder inte heller får vara rädd att våga svara "jag vet inte".

#16

javisst. Men vad är det för mening med det om det sen bara ska ta slut som när man släcker en lampa?

Att tro att livet tar slut i samband med den fysiska döden av kroppen är lika mycket tro som att livet fortsätter efter det. För ingen vet.

Det visar sig vilka av oss som har rätt eller fel - det tror jag vi kan vara överens om

28 Vad vinner du på att tro på att du lever vidare annat än som minne hos andra?

Antagligen tröst.

Det är väl en bra anledning iof.

Problemet som jag ser det är när det fokuseras för mycket på det påstådda efterlivet så att livet blir lidande *host* religion *host*.

Personligen känner jag att något man vet har ett slut känns mer värt och uppskattas mer än något utan slut.

#28

"Att tro att livet tar slut i samband med den fysiska döden av kroppen är lika mycket tro som att livet fortsätter efter det. För ingen vet."

Måste man tro då? Kan man inte bara acceptera att man inte vet?

 http://www.youtube.com/watch?v=lUwspjO3reY

Kan tänkas

#29

jag vet inte vad jag vinner på det. Det är bara en tro/insikt jag är född med och det är icke förhandlingsbart. Det går inte att stoppa tilbaka anden i flaskan.  Vad vinner du på att försöka ta den tron ifrån mig?

och jag fokuserar inte alls på "efterlivet". det fins inget efterliv - det finns bara ett liv - här eller där - med eller utan det fysiska skalet. För övrigt kämpar jag på med barn och ekonomi och hus som alla andra. Här och nu.

#30

ja jag accepterar att det finns delar av mig som inte vet (hjärnan och förnuftet t ex) men sen så finns det andra delar som jag inte ens har namn på som vet.

Är det hemskt svårt för dig att acceptera det?

Varför det frågor älskar jag, men jag har även insikten i att jag förmodligen inte kan besvara alla korrekt så min son får många kanske varianter  Varför får han det ? Jo, för jag vill inte pränta in något jag faktiskt inte vet. Så min lilla gosse får många, det kan vara så, det kan vara si..osv

# 23 Jag också :)

# 26 Varför inte, har du barn ?

#32

"Är det hemskt svårt för dig att acceptera det?"

Tar du en fråga om din tro som att jag inte accepterar den?  *s*

#34

ja jag uppfattar det som att du ifrågasätter och misstänkliggör den.

jag ber om ursäkt om jag uppfattat det fel.

Ifrågasättande och misstänkliggörande och andra former av skepticism är alltså tillåtet och uppmuntrat i alla delar av sajten utom i Känsligt-delen, som vi inte för tillfället befinner oss i.

Det är givetvis ändå helt fritt att inte svara på saker som man tycker formulerats på ett ovänligt sätt. Om man tror att någon var medvetet elak kan man be mig - i ett personligt meddelande - titta närmare på saken.

#36

 jag har inte uppfattat någon som medvetet elak. men det är bra att veta om det händer.

@ MargaretaA

Oj vad tråden växte fort!

Jag förstår att det är ovant för en som inte lever i den verkligheten så att säga; du kan ju försöka se det såhär:

Är saker som tar slut utan värde? Är en sommar utan värde, ett stycke musik, en bra bok, en relation, sällskapet av ett husdjur?

Om min fru skulle dö, skulle hennes liv vara utan värde för mig?

Blir ett liv eller en gärning mer värd om det finns en belöning på andra sidan? Då skulle väl egentligen själva livet bli mindre värt, eftersom det ju fortsätter, ännu bättre. Livet blir liksom bara förfesten.

Jag går givetvis inte och grunnar på det där, eller försöker intala mig "livet ÄR värt att leva, livet ÄR värt att leva…". Jag tycker mitt liv har en enorm mening för mig, förhoppningsvis för andra också.Och ävn om det vore trevligt att komma till himlen eller något annat superställe så tror jag inte man gör det, det blir ju inte sant bara för att man tycker det vore bra. Då kan jag ju inte gå och gräma mig, det vore ju helt förspillt, eller hur?

Så det är inte alls hemskt att inte tro på ett liv efter detta!

#38

hm.. talar vi om värde eller om mening. Min fråga gällde meningen.

jag håller med dig om allt du säger som har ett värde i våra liv, men det jag frågade om gällde meningen med det.

Jag har fortfarande väldigt svår att se nån mening med livet (hur vackert du än beskriver det och jag håller med dig) om hela grejen bara är orsakad av en olycka. Då finns det ju egentligen ingen mening med det alls. Då är det bara en följd av ett händelseförlopp som lika gärna inte kunde ha hänt.

Det är en fyrkantig tanke i min runda lilla hjärna… jag får inte ihop det

Spelar ingen roll hur något är orsakat. En ros som har vuxit upp på gödsel och urin är fortfarande en ros.

#40

Ja eller gå upp på ett berg och titta på solnedgången. man måste vara djä---t hårdhudad för att inte tro att det är planerat. Det är liksom för bra för att bara vara en slump. Tycker jag.

Jag missförstod dig där. Då är vi överrens om värdet (jag tolkade "mening" som att du undrade vad det var för vits med att leva). Du menar mening som "syfte" med att leva?

I sådana fall blir jag ändå lite osäker på vad du menar - om du skulle ha en själ som går vidare, vad är det för mening med det i så fall? Det är väl lika mycket mening med det som ifall vi bara slocknar?

Däremot håller jag inte alls med om att solnedgångar etc måste vara skapade för oss eller med någon avsikt. Det är väl lika mycket slump att just du råkar stå där och beundra solnedgången i så fall?

Jag tror personligen att  allt i universum är obesjälat, och har tillkommit genom slump och urval. Inte gör det att jag tycker mindre om solnedgångar, äpplen och fjärilar för det heller - varför skulle det göra det? Blir man hårdhudad av sådant? Det borde väl vara tvärtom, att det liv och de upplevelser vi fått blir så mycket viktigare om det är allt vi fått!

Att fråga vad det är för mening med en själ som går vidare är som att fråga vad det för mening med livet.

I min värld går själen inte "vidare". Vi har en själ och den lever för evigt. Fast i olika kläder.

I min värld är universum inte obesjälat utan är fullproppad med liv överallt.

Det gör inte vår jordevandring mindre viktig. Vi är här därför att våra själar/vi behöver erfarenheterna vi bara kan få som jordgubbar/gummor.

ja flummigt men vad väntar du dig

Ok, men på vilket vis är det mindre viktigt att leva om man inte skulle ha en själ? Det är liksom det jag menar.

#44

jag kan inte svara på det. jag kan inte ens föreställa mig det.

Intressant diskussion. Jag förstår, tror jag, vad MargaretaA menar. Kan också känna den känslan att vad är egentligen "meningen" med livet. Allra helst om man bara traskar runt här på jorden ett litet tag och sen bara försvinner. Det är en knepig känsla och det känns ibland rätt tomt.

Om allt är en slump eller inte däremot, det bryr jag mig inte om. Har vi kommit till, och allting runt oss, av en slump så är det så och "värdet" av allting som finns är lika fint vilket som.

Då kan man fortsätta tankegången att det finns ju en mening…….det är att föröka oss. Vi får ju barn som lever vidare och i sin tur får barn osv osv. Fast då kommer nästa tanke, de som inte kan få barn……..hur blir det får dem? Känner de då att livet inget är värt därför?

Jag vacklar ju en hel del mellan tro och vetskap. Lutar nog mest åt vetskap för jag vill veta om det jag tror på. Fast samtidigt, och det här gäller mig, så kan jag känna en liten trygghet i att tänka mig att vi har en själ och den fortsätter leva. Det känns lite tomt att bara gå här ett tag och sen……..inget mer. Kan ju ha något att göra med att vi gärna vill känna oss odödliga. Vi vill hänga kvar på något vis. Inte bara genom minnen, utan helt enkelt finnas jämt.

Om man tänker på de som låter frysa ner sin kropp (eller huvud) när de avlidit, för att, när vetenskapen kommit längre, kunna tinas upp och återupplivas (eller vad det nu är) så kan man ju fundera. De är alltså villiga att återupplivas hur långt fram i tiden det än gäller. Till vadå? En sån tanke skrämmer mig. Skulle aldrig vilja återkomma till något jag inte känner igen, Träffa barnbarnsbarnbarnsbarnen då eller? Men de människor som tänker så vill absolut inte dö, de gör allt för att leva igen och har den förhoppningen att så kommer ske.

Det jag tror blir en aning fel är när man som troende tror att den som tänker venenskapligt (eller hur man ska uttrycka det) och tror att man bara dör och inget mer, har ett torftigt liv, eller inte kan uppleva skönheten på samma sätt som dem, eller känna samvaron av naturen på samma vis. Jag tror man upplever det mesta på samma sätt, fast kanske med lite olika vinklar. Det som är naturligt för den ene, upplevs som övernaturligt för den andre.

Varken "bara dör och inget mer" eller "torftigt liv" eller "inte kan uppleva skönhet" eller "samvaro med naturen" har egentligen något att göra med "mening".

Detta med "mening" är en mänsklig konstruktion. Saker är, så mycket vet vi. Vissa saker har man till och med gjort med avsikt, som att måla en tavla. Men för den som tittar på tavlan, vad har de för mening med att titta på tavlan? Förhoppningsvis förstår de målarens mening, eller skapar sin egen när de tittar på den, men vad är "meningen" med att de tittade på tavlan alls? Blir tavlan fulare om det inte var meningen att man skulle se den? Givetvis inte alls, inte på något sätt.

För att dra vidare med "mening" som något människor skapar. Vad är meningen med att ett träd blåser ner i skogen? Jag vet vad meningen är med att såga ner det. Men om jag skulle inbilla mig att träd blåser omkull av samma orsak - med samma mening - som att vi sågar ner andra träd, så blir människan plötsligt universums mittpunkt, som att det var meningen att vi skulle anända det fallna trädet till virke, också, för att det är vad "universum" eller "gud" (som också verkar misstänkt mänskliga, i det här exemplet) menade att det skulle vara så?

Jag tror att väldigt få av de som tror att "det finns en mening med allt" har funderat  på vad det betyder. Allt? Verkligen? Vet de verkligen hur mycket "allt" det finns? :) Vi talar inte ens om så stora saker som träd som faller i skogen, inte ens om sådana kolosser som termiter och andra insekter som äter det döda trädet, inte ens om sådana enorma saker som bakterier i termiternas tarm som bryter ner någon liten del av trädets cellulosa, utan också om delarna av den bakteriens framdrivningsmekanism, hur en liten svans-propeller knuffar ifrån sig protoplasma för att få den att röra sig, och de kemiska reaktionerna som gör det möjligt att bryta ner träet. Är det "meningen"? Vems mening?

Nej, tankefelet här är att vi människor ofta gör saker med avsikt, och att vi därför tror att andra saker som händer också har en avsikt, en mening. Det är egentligen lika tokigt som att tro att stenar tänker efter, för att människor tänker efter. Eller att moln får huvudvärk. Det är en antropomorfiering* av vår omgivning, som i sig är en slags rasism - tron att inte bara alla människor är som du, utan att allting, varenda sak och varenda skeende, också är som du.

Någon slags rasism är det väl inte, även om jag tycker det är konstigt att tro att allt som händer har en mening.

Mitt inlägg var mest för att jag blir irriterad på folk som säger att "om inget liv fanns efter detta, då vore det ju ingen mening med någonting", eller, lite tillspetsat, "om ingen kosmisk plan finns med allt förlorar det sitt värde".

Jag kan inte alls hålla med om en sådan synvinkel, det provocerar mig oerhört, eftersom det påstår att jag inte har någon mening med mitt liv, fast jag visst har det.

"Ja eller gå upp på ett berg och titta på solnedgången. man måste vara djä---t hårdhudad för att inte tro att det är planerat. Det är liksom för bra för att bara vara en slump. Tycker jag."

Detta kallas en falsk dikotomi. "Planerat" och "slump" är inte de enda två alternativen, och dessutom tror jag att du blandar ihop "planerat" och "vackert". Solnedgångar exploderar i färger och är precis lika vackra om man vet att det handlar om solljusets brytning i atmosfären och inverkan av olika föroreningar i luften, än om man tror att det är "meningen" att det skall vara vackert, eller att det är "planerat" att vara vackert.

Dessutom är solnedgången inte alls en slump, den följer väldigt välkända regler, precis som ljusets brytning gör. Det är inte en slump att ljuset från solen når dig, det är helt regelbundet.

#47. Ja precis…..det är en mänsklig konstruktion och med ett "mänskligt" sätt att tänka så kan det kännas tomt att livet bara tar slut. För en del då. Andra upplever det helt ok och tycker inte det är särskilt märkvärdigt.

Fast jag tror inte att "meningen med livet" alltid upplevs lika för alla och därför skapar man sig en mening. Ser man sig runt i naturen så blir det nästan övermäktigt. Det är så otroligt tjusigt komponerat och det är lätt att falla i den typen av tankar………Allt har en mening. även om man inte förstår innehållet i den tanken……vad är allt? Det är helt enkelt bara så stort. I alla fall i min icke högutbildade hjärna .

Samtidigt så lägger jag inte in en Gud i sammanhanget, eller en övernaturlig tro. För det är, för mig, ännu mäktigare om allt är en slump.

Jodå, vi människor har en förmåga att ställa oss i centrum och tro att allt står och faller med oss. Det är väl vår tänkande del som får oss att tro så. Som att allting skapats för oss.

Och vattenpölen är perfekt formad för vattnet som ligger i den. Eller?

#51. Nja, det vill jag väl inte påstå för ibland rinner vattnet ur.

#51

:-)

Det fick bli till en liten twittring.

@ 51

Det var en bra liknelse som jag aldrig hört förut!

Douglas Adams sade det bra:

"Isn't it enough to see that a garden is beautiful without having to believe that there are fairies at the bottom of it too?"

#52, blombukett,

Ännu mer fantastiskt - då är även rännilen som tömmer pölen perfekt formad för vattnet som rinner igenom den, och om rännilen behöver bli bredare för att leda allt vatten, så blir den ofta det, helt av sig själv! Så perfekta de är tillsammans, vattnet och vattnets fåra. :)