En del av WHO:s definition lyder "Hälsa är ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande, och icke enbart frånvaro av sjukdom eller svaghet."

Jag håller med om att det är aningen luddigt men även psykiatrin är en del av skolmedicinen så jag kan ändå tycka att det är en bra definition.

Hälsa som begrepp är ju i allra högsta grad personligt också.

#1, Maria

Tack för fullständig definition.

Just psykiatrin är intressant här. Psykiatrin inom den konventionella medicinen är ju också inriktad på att identifiera och åtgärda konkreta problem. Det har ju uppenbarligen tagit mycket längre där att komma dithän att få mera handfasta beskrivningar av problem och hur dessa skall åtgärdas. Psykiatitrker ska ju då ägna sig åt just dessa problem.

Sorg, vilsenhet, etc. är ju inte sjukdomar, även om det påverkar välbefinnandet kraftigt.

Det är just därför som jag tycker att denna "välbefinnande" definition är för vid för att man skall ha nytta av den. Annars blir ju nästintill vadsomhelst en medicinsk fråga.

Jo, du har rätt. Jag har aldrig tänkt på det så innan.

Hm, får fundera vidare….

Intressant fundering. Jag upplever just att alternativmedicinen ofta behandlar personer som inte mår bra snarare än sjukdom - och det är en rätt stor skillnad.

Det kan finnas många helt icke medicinska skäl till att vilja ha behandling. Exempelvis:

• få en upplevelse
• få en stunds avkoppling
• bli sedd och lyssnad till
• bli bekräftad

Då kan ju nästan vad som helst bli en sjukdom.

Precis. Och om man söker behandling för att man inte mår bra så kommer i princip vilken metod som helst vara verksam så länge som den innefattar någon form av personlig omvårdnad.

Det intressanta är ju att folk gör en väldigt massa olika saker för att uppnå just det jag räknade upp, utan att klistra etiketten "behandling" på den.

Varför är det så viktigt att kalla sånt som är djupt mänskligt för "sjukdom" som behöver "behandling"?

Lite stress och ångest i vardagen är alltså inget man bör göra någon grej av? Men är en person "sjuk" i sin rätta bemärkelse då man fått diagnos på utmattningssyndrom? 

Jag tror att samhället och vården är oerhört naiv inför vad som händer i människors kroppar när man är "frisk". När sjukvården kan sätta en tydlig diagnos och det finns tydliga mätbara värden som inte är som de ska, då är man ofta ganska ordentligt sjuk. Men vad händer på vägen dit? Det är kanske en process som pågått i 10 år innan kroppen till slut är på allvar "sjuk". Vi har allt att vinna på att bli bättre på att behandla människor som är på väg att bli sjuka, istället för att försöka återställa deras kroppar när de brakat ihop.

Utmattningsdepression är fortfarande något som sjukvården är förvirrad kring. Vissa tar det på allvar och andra tycker inte att det är något som finns egentligen, det är bara något psykologiskt men det är inte sjukdom och inget man kan mäta.

En forskare har bevisat på en grupp kvinnor med utmattningsdiagnos att de har förändringar i hjärnan som måste beskrivas som verkliga hjärnskador, och man kan absolut inte veta eller räkna med att detta kan läka. Samtidigt behandlar vi utmattning oerhört lättvindigt.

Det mesta går att mäta i kroppen. Man kan mäta stress, ångest, sorg m.m. med blodprov och andra mätmetoder, men det är inget man gör så ofta på vårdcentralen direkt utan snarare i olika forskningsprojekt. Men det är bara larv att det vi känner inte skulle ha någon påverkan på våra kroppar. Och en långvarig påverkan av den typen påverkar många olika processer i vår kropp och kan till slut leda till konkreta skador.

Jag läste nyligen en artikel där man undersökt personer som var utsatta för olika mycket stress på sina jobb. Sen mätte man olika faktorer i deras kroppar när de blev utsatta för hög stress i samband med ett test. De som var utsatta för hög stress i vardagen hade låga nivåer av DHEA-S, ett hormon som skyddar mot de farliga effekterna av andra stresshormoner. De som var utsatta för låg stress i vardagen kunde producera mycket högre nivåer av DHEA-S.

Jag tycker det är underbart när människor tar sin hälsa på allvar, inte minst om de är unga och friska. Då kan de förhoppningsvis skydda sig från en hel del längre fram. Jag själv som är rejält sjuk sen sex år tillbaka kan tycka att det är så tråkigt att se personer som är friska som inte tar hand om sig själva. Att vara frisk är en underbar förmån som man inte borde ta för givet. Det är något man borde vara tacksam över och vårda.

#8 Hur ska dina ideér fungera i realiteten? Menar du på allvar att en vårdcentral ska ha mätinstrument för sorg?

 Jag själv som är rejält sjuk sen sex år tillbaka kan tycka att det är så tråkigt att se personer som är friska som inte tar hand om sig själva.

2005 blev jag sjuk och jag ser det nog lite annorlunda. Jag blir sååå glad när jag ser att folk "lever" oavsett vad det innebär.

Nu menar jag inte att man ska missbruka eller gå till överdrift men jag undrar lite vad du menar med "ta hand om sig själva"?

#9 Nej man behöver inte göra mätningar på sorg för det mesta. Varför? Därför att man ändå vet att det påverkar kroppen. Det man kan göra är att ha mer respekt för vad människor går igenom och ta andra symptom på allvar. I dagsläget kan vården t ex relatera en mängd olika kroppsliga symptom till psykiska orsaker och därmed anse att det är oviktigt. 

Bemötandet och upplevelsen av att man blir tagen på allvar och att det finns någon verklig hjälp att få är oerhört viktig för att kunna återhämta sig vid psykisk ohälsa. Den kompetensen finns inte alltid. Men framför allt finns inte tiden och resurserna. Där kan andra former komma till nytta. Om vi hittar alternativa behandlingar som är effektiva skulle samhället ha enormt mycket att vinna om människor kan komma tillbaka till full funktion och arbetsförmåga.

Att ta hand om sig kan innebära att träna, äta bra, sova på nätterna, vara måttlig med det som är skadligt, och ta tag i saker som är problem i kropp eller psyke - hittar man bra sätt att förbättra sina små krämpor eller bekymmer så kan man vända en negativ process i kroppen.

#20 Du har fel när du skriver att inte kompetensen finns men du har rätt i att tid och resurser ofta saknas.

Många kroppsliga symtom har psykiska orsaker men är inte oviktiga för det.

Psykiatrin är en del av vården som har fått stå i skymundan alltför länge.

Jag tycker att den självklara vägen att gå är att satsa på psykiatrin som är en vetenskap och inte låta andra obeprövade "behandlingar" få ta över marknaden.

Sedan kommer ju den svåra frågan var gränsen går vid "må dåligt" och klinisk sjukdom.

Någonstans så är det ganska mänskligt att vara ledsen ibland, nedstämd, arg osv.

Vi kanske rentav ska försöka lära oss att leva istället för att fokusera på ohälsa hela tiden.

#11 Har jag fel när jag skriver att "Den kompetensen finns inte alltid."? Klart att man ofta är duktiga inom psykiatrin, men det är kanske framför allt vårdcentralen man först får träffa och sen behöver man en hel del tur och tålamod om man ens ska få komma till psykiatrin. Och det finns alldeles för många berättelser om hur inte ens psykiatrin fungerat på ett bra sätt alls.

"Någonstans så är det ganska mänskligt att vara ledsen ibland, nedstämd, arg osv."

Visst är det det. Tyvärr är det också väldigt mänskligt att bli allvarligt sjuk. Alla kan bli sjuka och alla har något att vinna på att åtminstone på något sätt tänka på hur de kan leva hälsosamt, om det så innebär att gå en promenad i veckan, sluta röka, förändra sin kost eller ta ett kostillskott som man mår bättre av.

"Vi kanske rentav ska försöka lära oss att leva istället för att fokusera på ohälsa hela tiden."

Att leva är så mycket lättare om man slipper bli hindrad av ohälsa. Livet kan verkligen öppna sig och få ny glöd för en människa som hittat ett sätt att må betydligt bättre. Och att ha en härlig inställning till livet är väl också hälsa i allra högsta grad? Visst är det kanske fel för vissa personer i vissa tider att fokusera på "det sjuka", men för andra vände livet när de tog tag i det där som var ett problem. Att vara sjuk och inte kunna göra något åt det är så klart nedbrytande. Men om man får bra hjälp och en verklig förbättring kan mycket förändras och man kanske undviker mer allvarliga konsekvenser i framtiden. Hälsa är många saker och innebär olika saker för olika människor i olika tider.

#12Att leva är så mycket lättare om man slipper bli hindrad av ohälsa.

Vad säger du om WHO:s slutkläm icke enbart frånvaro av sjukdom eller svaghet. ?

Det är just den här frågan som är den kluriga.

Man kan leva och leva ett rikt liv även med ohälsa. Här tror jag att mycket personlighet spelar in men man måste nog förutsätta att även människor med ohälsa kan leva innehållsrika och värdefulla liv liv.

#12 Ja, hälsa är att må bra på alla livets områden. Därför är det bra med "vård" som hjälper människor på många olika sätt. 

Visst kan man leva ett rikt liv även med ohälsa. Men går det att bli av med vissa saker som tynger så är ju det ett oerhört lyft för individen och samhället.

Här tycker jag sinnesrobönen passar bra. :)

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.

Hur mycket troende jag än är så tycker jag inte några böner passar i diskussionsforum.

#15 Då är det bara att sudda bort "Gud", så kan man fundera på det som står efter. Simple as that.

Oavsett om man kallar det bön eller inte så tycker jag för det första de orden är ganska uttjatade samtidigt som det är ren skär logik eller självklarheter så jag förstår inte varför dessa rader har blivit så poppis?

TS, hälsa och sjukdom är inte nödvändigtvis motpoler. Sjukvården ska behandla sjukdom och skada, men har inte så mycket med allmän "må braighet" att göra. Där tror jag framför allt att individen har ett ansvar.

Det är ju också så att nedsatt välbefinnande är helt naturligt i många sammanhang och inget som ska behandlas bort på fläcken. Sorg, liksom förkylningar, har sitt förlopp och måste så ha. Det är naivt att tro att normaltillståndet genom hela livet är att vara glad och nöjd med allting.

Idag verkar många anse att de har problem för att vardagen är trist och jobbig. Men vardag är vanligen trist och ofta jobbigt. Glädje är något man hittar ögonblicksvis och lycka är ännu mer sällsynt. Många verkar nu för tiden anse att man är misslyckad och behöver hjälp om man inte i varje ögonblick är lycklig, besjälad, aktiv och framåtsträvande och får gillanden på sociala medier. Allsköns mer eller mindre hemmagjorda gurusar hakar på - och, framför allt, späder på - denna trend med sina råd och förmaningar.

Den gamla hederliga glädjen vid att uppleva en stunds stilla smärtfrihet i soffan medan man ser fram mot en helg utan jobb har blivit värdelös. Om det gått mer än 5 minuter sedan senaste gången något tryckte på gilla-knappen, så får man helt enkelt inte vara tillfreds …

Och som sagt, här har individen ett stort ansvar för sig själv. Man kan välja att njuta av det lilla eller att bli stressad av frånvaron av det ännu mindre.

Själv gillar jag Freuds definition, att vara frisk är att kunna arbeta o älska.