Vem påstår att psykiska problem enbart beror på kemiska obalanser?

Ingen psykiatriker jag träffat i vilket fall. Men du kanske har några exempel på psykiatriker som faktiskt påstått det? 

Jag har svårt att tänka mig att du har något sådant exempel dock, eftersom din information kommer från en scientolog med kopplingar till en motsvarighet till KMR.

KMR ljuger alltid om psykiatri, eftersom KMR är en inkörsport till sekten Scientologerna. Scientologirörelsen livnär sig på psykiskt sköra individer eftersom dessa är lätta att manipulera. Att då sprida skräckpropaganda och allmän desinformation om psykiatrin är deras sätt att värva medlemmar.

Hade du grävt lite och letat upp den nya platsen för bloggen i länken i den kommentaren som du återpostade här, så hade även du upptäckt detta.

För inte vill du väl sprida Scientologernas skitsnack på det här sättet, egentligen. :)

#0. "Idag delas psykiatriska läkemedel ut på löpande band inom vården, men med vilket vetenskapligt stöd?"

Är det länkar till pubmed du är ute efter? Vilken typ av läkemedel syftar du på? För den delen, har du belägg för det du säger, och vad exakt menar du med löpande band?

#0 "Idag delas psykiatriska läkemedel ut på löpande band inom vården, men med vilket vetenskapligt stöd?"

Samma sorts stöd som andra läkemedel ungefär. Det finns exakt redovisat i vetenskapliga journaler, så den som är intresserad kan kolla där. En liten del av det har säkert tveksamt vetenskapligt stöd precis som i all praktisk medicin, men det har ju inget med pseudovetenskap att göra och är inte något skäl att starta något slags korståg mot psykiatrin.

Punktlistan är ju rent nonsens, det enda den gör är ju att lista ett antal kriterier för pseudovetenskap och sedan påstå att psykiatri uppfyller dem, utan att på något sätt förklara varför eller på vilket sätt psykiatri möter något av kriterierna. Du kan nästan byta ut psykiatri mot vad som helst och få ett precis lika ogiltigt argument för att det är pseudovetenskap.

"Är psykiatri en pseudovetenskap?"

Nej. Vad betyder det ens? Skulle all psykiatri vara pseudovetenskap? Eller bara en del? Eller det mesta? Psykiatri är ett oerhört brett begrepp.

Nej. 

• 1. Science explains using mechanisms, whereas pseudoscience lacks mechanistic explanations.

Psykiatri har förklaringar, både "mekanistiska" (antar att det är biologi som avses), sociala och mentala. Det är på inget sätt helt klarlagt alla orsaker som kan finnas till psykiatriska diagnoser, men det är också helt fel - missvisande och fel - att påstå att psykiatri enbart skulle handla om "kemisk obalans". 

För det första är "kemisk obalans" i sig en förenkling av vad som faktiskt har diskuterats, så som svårigheter att återuppta serotonin, och dels är detta bara ett enda ämne av en enda mekanism som beskrivs, forskas på och behandlas inom psykiatrin. 

Dessutom, för att skruva runt kniven eller skruvmejseln ett extra varv - varifrån kommer denna lista på vad som är pseudovetenskap? Jag har aldrig sett just denna lista förut. Varifrån kommer den? Vem har skrivit den? Varför? 

Pseudovetenskap är något som inte är vetenskap men som använder språk och andra föreställningar för att framstå som vetenskap. Så frågan är inte och har aldrig varit "är psykiatri pseudovetenskap?", utan "är psykiatri vetenskap?". Utan att först besvara den andra frågan, kan man inte besvara den första. 

• 2. Science uses correlation thinking, which applies statistical methods to find patterns in nature, whereas pseudoscience uses dogmatic assertions, or resemblance thinking, which infers that things are causally related merely because they are similar.

Vetenskap varnar snarare för feltänk som "post hoc propter ergo hoc" - korrelation är inte samma sak som ett orsakssamband. Som sagt är den numrerade listan som författaren går igenom väldigt konstig, och absolut inte någon slags.. haha.. dogmatisk sanning om vad som utgör pseudovetenskap. 

Men OM vetenskap nu verkligen hade använt sig av "korrelationstänkande" så är detta något som psykiatrin har mycket av, kanske mest. Det är nämligen svårt att empiriskt och objektivt mäta många av de problem som psykiatrin behandlar, men man kan föra statistik över dem. Suicidtankar, självskadebeteenden, tvångstankar, psykoser går att i viss mån kvantifiera och åtminstone föra bok över förekomsten av. 

Påståendet att "psykiatri" skulle ha satt sig emot alla studier som falsifierar "kemisk obalans" är bara konstigt. Dels är "psykiatri" inte någon enhetlig makt eller organisation som kan sätta emot enskilda eller alla studier på det sättet, och dels finns det massor av studier som INTE handlar om serotonin, utsöndring och återupptagning av signalsubstanser, eller någon förenkling av dessa mekanismer. 

Att psykiatriska problem av sin natur ÄR subjektiva för den som drabbats hoppas jag är såpass självklart att vi alla kan tycka att det är lite skumt av artikelförfattaren att försöka göra narr av detta. 

• 3. Practitioners of science care about evaluating theories in relation to alternative ones, whereas practitioners of pseudoscience are oblivious to alternative theories.

Åter igen, mycket märklig lista över pseudovetenskap. Vad är "alternativa" här ovan? Är det CAM som avses? Mycket, mycket konstigt. 

Psykiatrisk forskning inom behandlingsformer har varit mycket divers åtminstone de senaste 50 åren, så vad sjutton som avses här är ett mysterium. 

Det verkar som att författaren har fått för sig att all psykiatri består av påståendet "kemisk obalans i hjärnan" och använt all sin tid och energi åt att säga att detta är dumt. 

Att det inte ens är SANT att det skulle vara så, undergräver hela texten. 

• 4. Science uses simple theories that have broad explanatory power, whereas pseudoscience uses theories that require many extra hypotheses for particular explanations.

Detta är inte heller ens sant. Visst kan man, åtminstone populärvetenskapligt, sträva efter att förklara teorier i enkla termer så att lekmän kan förstå, så att man istället för att börja förklara vad signalsubstanser kommer ifrån, vad de består av, hur de utsöndras och påverkar kroppen, hur de återupptas, hur andra substanser inhiberar återupptagning och så vidare, så kan man försöka sammanfatta just denna krets som ett "kemiskt kretslopp i hjärnan" inte inte nämna några specifika ämnen eller körtlar som är inblandade. 

Det betyder inte att den förenklade förklaringen är "Vetenskapen", och det verkar alltså som att sådana förenklade förklaringar kan göra mer skada än nytta, som vi ser i den här totala slakt-texten på en sådan förenkling. 

Sanningen är - "tyvärr" - att mycket vetenskap är nästan helt obegriplig för den stora massan, men ändå sann. Det är INTE ALLS ett tecken på god vetenskap att teorierna är "simpla" eller "enkla" eller har bred förklaringskraft. 

Tvärt om skulle jag säga att detta faktiskt är ett av tecknen på en PSEUDOvetenskap - titta på "öronljus" eller "healing" eller vad som helst, som använder en enda jättepraktisk lösning på ALLA problem. Det hjälper mot ALLT. Eller titta på elallergikerna som påstår att ALLA problem beror på "elektrosmoggen". Inga invecklade extra förklaringar, bara det. 

Och förresten - textförfattaren påstår att man inom psykiatri påstår att alla problem beror på kemisk obalans i hjärnan. Om det hade varit sant, hade inte DET varit en "simpel teori som har bred förklaringskraft"? :D 

Författaren säger emot sig själv i sin iver att säga att allt psykiatrin gör är fel. 

• 5. Science progresses over time by developing new theories that explain newly discovered facts, whereas pseudoscience is stagnant in doctrine and applications.****

Psykiatrin gör framsteg hela tiden. Men du, vänta nu, varför sitter vi ens här och dissekerar en anonym kommentar till en mycket kort artikel på psychiatry today? 

> "Är psykiatri en pseudovetenskap? Flertal behandlingar och diagnoser har ju haft sitt inom psykiatrin, ex. hysteri, homosexualitet, drapetomi och dysaesthesia aethiopica för att plötsligt tappa sin sjukdoms-/störningsstämpel."

Precis. Så hur kan man samtidigt säga att det är en pseudovetenskap som inte har förändrats på 60 år och som bara har en enda förklaring? Det var inte förklaringen till hysteri, homosexualitet och så vidare. 

> "“If you can't annoy somebody, there is little point in" 

…trolling.

Ber om ursäkt för dröjsmålet men mitt bredband ligger nere.

Meningen med denna tråd var inte att påstå att psykiatrin är en pseudovetenskap, jag är för ignorant inom ämnet för att göra det på ett vettigt sätt. Meningen var att förhoppningsvis få en vettig öppen diskussion. Psykiatrin är väl etablerad och accepterad, medan jag står något negativ till den.

Min främsta problem med psykiatrin är sjukdoms-/störningsutvecklingen sen utvecklingen av DSM I (1) till utvecklingen av DSM V (5). Jag fick nämligen hem tidningen Vårdfokus som hade en artikel gällande psykiatrin i och med den nya utgivna versionen av DSM. De tog upp att de psykiska diagnoserna ökat näst intill fyrfaldigt, varvid nu ett par hundra psykiska diagnoser existerar.

Psykiatrin arbetar som medicinsk vetenskap och utan att ha någon enorm koll på diverse definitioner så anser jag att den brister. Jag anser den vara kognitiv men inte medicinsk. Psykiatrin arbetar med att tolka och värdera agerande och tänk. De arbetar med psyket, något som inte kan lokaliseras i den mänskliga kroppen. Vad jag anser är att de arbetar med individers personlighet och som vi vet, och förhoppningsvis alla ser positivt till, så är personligheten individuell. Att sjukdoms-/störningsförklara någons personlighet ser jag negativt till och anser inte att det hör hemma inom medicin. Homosexualitet var en psykisk sjukdom/störning för att det skiljde sig från sociala konstruktioner och togs bort när det blev mer accepterat. Likaså vad gäller slavars strävan efter frihet och kvinnors "hysteri". Psykiatrin arbetar alltså utefter "popularitetsröstning", vad de styrande anser avvikande skall betraktas som så av alla.

I artikeln i Vårdfokus stod det även om medicineringen vid ADHD och att de narkotikaklassade preparaten inte har utvärdering av långtida konsekvenser (något som ickefarmakologiska ting får kritik för om sådant ej finns, ex. LCHF). De tog även upp att problemet läggs på individen som lider av koncentrationsproblematiken etc. istället för omgivningen. ADHD blir en sjukdom för att det inte finns resurser till att hjälpa de som "lider av" detta. Istället drogas de med tvivelaktiga mediciner. 

Psykiska sjukdomar/störningar skulle kunna misstolkas för just detta istället för symptom för medicinska sjukdomar. Symptom vid depression kan tyda på näringsbrister och tumörer etc. När det gäller medicinska sjukdomar så syftar jag till direkt fysiologiska sådana och vad gäller fysiologi så skapar detta problem för psykiatrin. Finner psykiatrin fysiologiska orsaker till psykologiska tillstånd och därmed skapar "objektiva" mätningar så frångår det ju psykiatrin. Beror nu depression på felande vad gäller serotonin eller noradrenalin så är ju depression en neurologisk åkomma och skall behandlas medicinskt av neurologer.

Den kognitiva behandlingen av psykiska åkommor ser jag inte negativt till så länge de är frivilliga. KBT och liknande är mycket positivt för att förändra individers tankesätt och därmed kan de leva ett relativt lyckligt liv. Medicinering av sådant bör dock vara en sista utväg snarare än som idag, den första vägen. Psykiska problem bör betraktas som neuroadaption med negativ/positiv inverkan i specifikt skede.

#5 "Meningen var att förhoppningsvis få en vettig öppen diskussion"

OK, så bra. Jag ska försöka gå dig till mötes, men först ett par tips för nästa gång du vill ha en öppen diskussion:

• Oppna med något annat än ett flygblad från sceintologerna. Det är lite som att starta en "öppen diskussion" om invandring med att länka till svenskarnas parti eller något sådant 😉.
• Du kanske också ska undvika att i bisatser slänga in antydningar om att "LCHF" går att jämföra med psykiatri. Om du vill att det ska fortsätta vara en "vettig diskussion" alltså och att det ska hålla sig till det ämne du säger att du vill diskutera.
• Undvik också tendentiösa retoriska överdrifter som att barn "drogas" när de får medicin.

Angående själva sakfrågan.

"De arbetar med psyket, något som inte kan lokaliseras i den mänskliga kroppen."

Psyket sitter i hjärnan. Det är väl ganska okontroversiellt?

"Psykiatrin arbetar alltså utefter "popularitetsröstning", vad de styrande anser avvikande skall betraktas som så av alla."

Så anser inte jag att det är. Dina exempel är ju väldigt gamla, kan du ge ett exempel från DSM som du tror kommer anses vara hälsosamt i framtiden?

"ADHD blir en sjukdom för att det inte finns resurser till att hjälpa de som "lider av" detta."

Nej.

Det där är ju nonsens. Det är mycket billigare att ignorera ADHD än att behandla den.

"När det gäller medicinska sjukdomar så syftar jag till direkt fysiologiska sådana och vad gäller fysiologi så skapar detta problem för psykiatrin. Finner psykiatrin fysiologiska orsaker till psykologiska tillstånd och därmed skapar "objektiva" mätningar så frångår det ju psykiatrin."

Nej, så är det inte (det frångår inte psykiatrin). Och varför skulle det vara ett problem om det vore så? Det är väl snarare bra i så fall.

"Medicinering av sådant bör dock vara en sista utväg snarare än som idag, den första vägen."

Varför? Jag håller inte med.

#6

"Oppna med något annat än ett flygblad från sceintologerna. Det är lite som att starta en "öppen diskussion" om invandring med att länka till svenskarnas parti eller något sådant"

Som försvar så får jag säga att jag inte kollade upp vilken religions kommenteraren har. Jag försökte åtminstone nå bloggen. 😇 Med det sagt så anser jag inte att åsikter alternativt fakta blir felaktig bara för att en individ har en specifik religion. Hade han skrivit att Xenu inte skapade något psyke eller liknande så hade jag givetvis frånsett från vad han skrev. Kritiker ger ofta mycket bra kritik oavsett religion, men är det påhitt så är det påhitt. Nu i efterhand så kan jag dock hålla med om vad som påtalats, alltså att hans kommentar enbart består av "såhär är det"-påståenden.

"Du kanske också ska undvika att i bisatser slänga in antydningar om att "LCHF" går att jämföra med psykiatri. Om du vill att det ska fortsätta vara en "vettig diskussion" alltså och att det ska hålla sig till det ämne"

LCHF har varit på tapeten ett tag och ett av argumenten emot det har varit att långtidseffekterna inte är testade. Samma sak gäller narkotikaklassade ADHD-mediciner men i detta fall utan större kritik. Det var endast ett sätt att få folk att tänka en extra gång, inte påbörja en ny LCHF-diskussion.

"Undvik också tendentiösa retoriska överdrifter som att barn "drogas" när de får medicin."

Såvitt jag vet så är klassas narkotikaklassade läkemedel som droger. Därav hävdar jag att barn med ADHD drogas. Jag anser det värdeneutral, men förstår definitivt att det kan ses på annat sätt i andras ögon.

"Psyket sitter i hjärnan. Det är väl ganska okontroversiellt?"

Psyket är ingen del av hjärnan jag fått lära mig om i min sjuksköterskeutbildning ännu. Jag skulle snarare hävda att psyket är mer av en illusion. Psyket är hur vi kan uppfatta våran egna neuroaktivitet. Skall man vara otroligt oriktig så kan man ju säga att psyket är ett symptom av neuroaktivitet.

"Så anser inte jag att det är. Dina exempel är ju väldigt gamla, kan du ge ett exempel från DSM som du tror kommer anses vara hälsosamt i framtiden?"

Jag syftar till att psykiska sjukdomar/störningar enbart bygger på sociala konstruktioner. Det som inte passar normer anses sjukligt. Nu har jag tyvärr inte tillgång till varken DSM I, II, III, IV eller V så jag får luta mig till en artikel från SvD angånde vilka sjukdomar eller störningar som nu antagits. Där ingår då bland annat autism. Personligen anser jag inte att individer med autism är psykiskt sjuka eller störda. Huruvida det är hälsosamt kan jag inte uttala mig om.

"Nej.

Det där är ju nonsens. Det är mycket billigare att ignorera ADHD än att behandla den."

Jag hävdar att det definitivt inte är nonsens. Det finns inte tillräckligt med resurser inom skolan för att hjälpa dessa individer att utveckla sin kunksap på sådant sätt de klarar av. Att det är billigare att ignorera det är oväsentligt. Frågan står mellan att öka skolresurserna eller ge dem narkotikaklassade läkemedel så att de kan rätta sig i ledet. Ändra undervisningen eller ge dem ett piller. Psykiatrin är ett paradis för läkemedelsföretagen (jag brukar faktiskt inte vara konspiratorisk vad gäller läkemedelsföretagen men dessa "sjukdomar" och "störningar" ger mycket klirr i kassan.

"Nej, så är det inte (det frångår inte psykiatrin). Och varför skulle det vara ett problem om det vore så? Det är väl snarare bra i så fall."

Beror depression på problem gällande noradrenalin alt. serotonin så är det ett område för neurologer och inte psykiatriker. Är tillståndet oönskat av individen själv så bör denne få hjälp att hantera sina känslor, KBT är mycket bra för detta. Är tillståndet i behov av medicinsk hjälp så bör individen få hjälp av neurologer och då med beprövade läkemedel, detta om det beror på en fysiologisk faktor förändringsbar genom medicinering.

"Varför? Jag håller inte med." 

Livstilsförändringar bör alltid föregå medicinering. KBT vid neuroadaptioner som individen lider av anser jag definitivt bör vara en första väg att gå. Att lära sig hantera situationer som man upplever negativa är mycket bättre än att behandla symptom likt SSRI och SNRI gör.

#7. "Såvitt jag vet så är klassas narkotikaklassade läkemedel som droger. Därav hävdar jag att barn med ADHD drogas. Jag anser det värdeneutral, men förstår definitivt att det kan ses på annat sätt i andras ögon."

Uttalande " att barn med ADHD drogas" är på inga sätt värdeneutralt, vad du än anser.

#7 "Jag syftar till att psykiska sjukdomar/störningar enbart bygger på sociala konstruktioner."

Skojig hypotes! Men jag köper den inte riktigt.

Menar du att till exempel bipolär sjukdom är en social konstruktion?

Som motargument skulle jag vilja framlägga dels att symptomen är så endtydiga som de trots allt är, plus att behandling med stämningsstabiliserare är så effektivt mot dem.

Är tvångstankar en social konstruktion?

"Det som inte passar normer anses sjukligt."

Skulle en psykiatriker hålla med om det tror du?

Du uttrycker dig fortfarande väldigt tendentiöst. Om du verkligen är intresserad av en öppen diskussion tycker jag du kan lägga något större ansträngning på att yttrycka din motståndares argument så som de själva skulle uttrycka den.

Till exempel manier kan ju anses vara sjukliga för att personer som drabbas av dem själva säger att de lider av dem och att de är oförmögen att skydda sig själv från dess negativa konsekvenser. Är inte det en bättre definition? 

"Frågan står mellan att öka skolresurserna eller ge dem narkotikaklassade läkemedel så att de kan rätta sig i ledet."

Den dikotomin bestämmer du helt godtyckligt för att det passar din agenda. Det finns massor av andra tänkbara lösningar. Att ge barnen narkotikaklassade medel är dessutom inte något som står till buds för skolan. Men du kanske har någon konspirationsteori om hur skolans budget knyts ihop med läkarnas förskrivning?

#7 "Beror depression på problem gällande noradrenalin alt. serotonin så är det ett område för neurologer och inte psykiatriker."

Kan inte neurologerna och psykiatrikerna få bestämma det sinsemellan?

Jag tänker att depression kan ha flera olika orsaker och det kan vara bra med läkare som specialiserar sig på att diagnosticera och behandla åkomman. Om vi kallar dem psykiatriker eller "psyko-neurologer" eller något annat struntar jag i.

Jag förstår inte var de här hårklyverierna ska leda någonstans. Skulle du vara nöjd om alla psykiatriker började kalla sig neurologer istället? Eller om de kallade sig för båda delar?

"Är tillståndet oönskat av individen själv så bör denne få hjälp att hantera sina känslor, KBT är mycket bra för detta."

Det är det. Men det är också dyrt (väldigt få av de som behöver det kommer kunna få det, under alla realistiska förhållanden) och det kräver mycket av patienten (att behandla en person med KBT mitt under en djup depression vore ett sanslöst slöseri till exempel).

Om man går i KBT bör man ta psykofarmaka som komplement. Det ökar chansen att terapin fungerar. Anser du att de två utesluter varandra på något sätt?

"Är tillståndet i behov av medicinsk hjälp så bör individen få hjälp av neurologer och då med beprövade läkemedel, detta om det beror på en fysiologisk faktor förändringsbar genom medicinering."

Ett sätt att testa om det påverkas av medicinering är att medicinera. Finns det bättre sätt ska man så klart använda dem istället. Det tror jag alla psykiatriker skulle hålla med om.

"KBT vid neuroadaptioner som individen lider av anser jag definitivt bör vara en första väg att gå."

Neuroadaption är ett neurologiskt fenomen. Nyss var du bergsfast med att neurologiska problem alltid måste behandlas av neurologer, nu säger du att en psykolog helt utan läkarutbildning går bra.

"Att lära sig hantera situationer som man upplever negativa är mycket bättre än att behandla symptom likt SSRI och SNRI gör."

Man kan göra båda delar, och att säga att SSRI "behandlar symptom" är mer tendentiöst snick-snack. Många skulle säga samma sak om KBT, att det bara behandlar symptomen på ytan, man måste gå fem år i psykoanalys för att komma till det verkliga problemet 😛.

Och även om dessa besvär skulle vara sociala konstruktioner - som "drogas" eller tolkningar - går de ändå att forska på.

#TS

"De arbetar med psyket, något som inte kan lokaliseras i den mänskliga kroppen."

Jag har arbetat i flera år inom psykiatrin. Naturligtvis finns psyket i kroppen. Ett exempel är att hos människor som lider av posttraumatiskt stressyndrom hittar man ofta en substansförlust i hippocampus och en förtjockning av amygdala. Alltså sker förändringar i hjärnan, som ett resultat av massiv stress för människor som genomgått svåra trauman, vilket, resulterar i psykiska problem.

Men inom psykiatrin skrivs många gånger ut läkemedel i ren desperation och i brist på annan behandling. Man har många gånger svårt hantera vissa patientgrupper. En patientgrupp som kan väcka mycket frustration hos behandlande psykiatripersonal, är de som lider av en borderlinestörning. Där självskadande- och själmordsbeteende är ofta förekommande.

De som har turen att få Dialektisk beteendeterapi DBT, kommer ofta till behandlingen med en uppsjö mediciner. Sex,sju åtta receptbelagda läkemedel är inte ovanligt. I behandlingen får patienterna verktyg att hantera sina liv och ganska snart kan man ta bort oftast alla läkemedel. 

Så tyvärr är min uppfattning att många gånger skrivs läkemedel ut i brist på annan terapeutisk behandling. 

Den somatiska medicinen ändrar också på diagnoser allteftersom när forskningen framskrider och man hittar nya förklaringsmodeller till sjukdomar, utan att det för den sakens skull är en pseudovetenskap.

Det är väl tydligt att psykiatri är en betydligt mindre exakt vetenskap en många andra, exempelvis fysik. Det gör inte psykiatri till en sämre vetenskap, man kan också se det som att fysik är mycket lättare. 

Gränsdragning där gränser saknas är något många discipliner sysslar med. Det biologiska artbegreppet kan kanske vara ett exempel. Man kanske kan se det som varianter på problemet 'Hur många sandkorn behövs för en sandhög?'. Både ADHD, arter och sandhögar är användbara begrepp även om gränsen inte exakt kan fastslås. 

Jag tror "onormalitet" och upplevelsen därav ändå kan bli lite problematisk.  Paralleller kan kanske dras till plastikkirurgi vilket inte är helt okontroversiellt, i alla fall inte om det ska vara subventionerat. Är det en "sjukdom" att ha små bröst, beror det på hur individen upplever det? Vad är onormalt små bröst, och är det ett relevant begrepp? Kanske, men det är mer problematiskt än sandhögar. 

Borderline illustrerar problemet med gränsdragning inom psykologin/psykiatrin i många bemärkelser.

Om homosexualitet är ett för gammalt exempel kanske teorin om bortträngda minnen och Quick-skandalen kan vittna om bristande objektivitet inom denna disciplin relativt nyligen.

#7 Hört talas om neuropsykiatri?

http://sv.wikipedia.org/wiki/Neuropsykiatri

#14 Det ingår kanske inte i grundutbildningen för ssk?

🤫

#2

Ja, gärna meta-analyser.

Vad gäller det löpande bandet så bygger det på det otroligt opålitliga "n=1". Ni kan utan problem frånse från den kommentaren.

#9

k.

#10

"Menar du att till exempel bipolär sjukdom är en social konstruktion?"

Att det skall ses som sjukdom/störning hävdar jag bero på sociala konstruktioner. Men som definitionen av "sjukdom" ser ut idag enligt SAOB så är det korrekt då psykisk ohälsa ses som sjukdom.

"Som motargument skulle jag vilja framlägga dels att symptomen är så endtydiga som de trots allt är, plus att behandling med stämningsstabiliserare är så effektivt mot dem."

Om du har lust så ser jag gärna sådan meta-analys.

"Är tvångstankar en social konstruktion? Kan man inte"

Återigen så handlar det om att betrakta det som en sjukdom/störning. Är man sjuk för att man måste kolla att spisen verkligen är avstängd eller att dörren verkligen är låst? Är det inte mer sjukt att inte kolla några extra gånger för att vara säker? Men självklart finns det de som anser sig ha problem med det, varvid de bör få neurologisk undersökning eller kognitiv behandling om de önskar. Är lathet, nonchalans, att inte kolla om dörren är lås eller om ugnen är av etc. psykiska sjukdomar/störningar?

"Skulle en psykiatriker hålla med om det tror du?"

Det är ju det jag hävdar att psykiatriker diagnostiserar utefter. Psykiatriska diagnoser handlar om att de inte följer normer. Autism: osociala, repitiva rörelser, behov av struktur etc. Asperger: osocial, empatilös, repitiva rörelser etc. ADHD: svårt att koncentrera sig, överaktiv, impulsiv, sociala problem etc. Narcissism: självupptagen, tror sig vara bättre än andra, empatiproblematik etc.

Man skall vara social och därav är osociala personligheter fel. Man skall ha empati för andra och därav är empatibrist fel. Man skall kunna koncentrera sig likt alla andra barn och därav är koncentrationssvårigheter fel. Man skall inte tro att man är bättre än andra och därav är det fel att tro sådant osv.

Jag får be om ursäkt om jag skriver på sådant sätt att jag försvårar en öppen diskussion. Men jag är som sagt ignorant inom ämnet vilket försvårar min diskussionsförmåga. Jag vill ha en diskussion om ämnet och jag är faktiskt mycket glad över att ni tar diskussionen även om den kan ses något problematisk.

"Det finns massor av andra tänkbara lösningar. Att ge barnen narkotikaklassade medel är dessutom inte något som står till buds för skolan."

De med ADHD/ADD klassifikation behöver ju på något sätt få en god undervisning trots sina problem vad gäller exempelvis koncentrationsförmågan. Det blir otroligt svårt att anpassa utbildningen efter deras fulla behov och det är betydligt lättare att ge dem läkemdel. Vad för alternativ tycker du att jag utesluter? Barnen skall utbildas, då står det väl mellan att förbättra koncentrationen eller förändra undervisningen?

#11

"Skulle du vara nöjd om alla psykiatriker började kalla sig neurologer istället? Eller om de kallade sig för båda delar?"

Jo, absolut. Har de neurologisk utbildning så kan de ju inrikta sig på neurologiska symptom. Men är det så det ser ut inom psykiatrin?

"Om man går i KBT bör man ta psykofarmaka som komplement. Det ökar chansen att terapin fungerar. Anser du att de två utesluter varandra på något sätt?"

Jag anser att KBT bör vara ett förstaval innan antidepressiva läkemedel sätts in. Vad gäller SSRI så finns det ju en väldigt allvarlig möjlig bieffekt, nämligen ökad risk för suicida tankar och handlingar.

Sedan kan man fråga hur effektiva dessa läkemedel faktiskt är. Enligt en meta-analys från 2008 så publicerades 31% av inkluderade studier ej, varvid man kan fråga sig varför. I en annan meta-analys från 2008 så fann man ingen kliniskt signifikant skillnad mellan behandling av SSRI kontra placebo. Men som du även kommenterar så fanns där klinisk signifikans vid de djupaste depressionsdiagnoser, då i mindre respons till placebo men relativt oförändrad respons till SSRI.

Mitt svar här påverkas dock starkt av egna erfarenheter gällande både SSRI och SNRI.

"Neuroadaption är ett neurologiskt fenomen."

Absolut. Jag hoppas att du ser varför jag vill få en diskussion om ämnet. Jag vill förbättra mina tankar kring ämnet. Jag ser neuroadaption som en effekt av betigning varvid kognitiv beteendeterapi kan leda till detta. Jag tror dock att detta kan utföras av även icke-psykiatriker. Det handlar om att förändra ens sätt att tänka med hjälp av vardagen. Jag tror till och med att meditation kan vara ett effektivt sätt att förändra tankesättet och då såklart menar jag neuroadaption. Skall man behandla med läkemedel så ser jag dock hellre att det görs utav en neurolog.

"Man kan göra båda delar, och att säga att SSRI "behandlar symptom" är mer tendentiöst snick-snack."

Än så länge så anser i alla fall jag att det är vad studieutbudet visar. Att depression beror på obalans av serotoninivåer i hjärnan finns det inte stöd för, däremot så kan det givetvis vara en hypotes. Men se SSRI som exempelvis paracetamolinnehållande läkemedel. Huvudvärk beror ju inte på paracetamolbrist men läkemedel innehållande detta kan lindra symptomen (värken). En elevering av serotonin eller noradrenalin i hjärnan kan möjligvis få individen att må bättre och därmed behandlar det symptom.

"Många skulle säga samma sak om KBT, att det bara behandlar symptomen på ytan, man måste gå fem år i psykoanalys för att komma till det verkliga problemet ."

Det jag håller med om är att KBT behandlar symptom, alltså den upplevda nedstämdheten. Det verkliga problemet vet man ju inte vad det är, så det blir svårt att behandla. Helt ovetenskapligt så hävdar jag dock att det rör sig om neuroadaption varvid förändringar av detta kan eliminera depressionen. Jag ser exempelvis inte depression som en sjukdom utan som en ofördelaktiv neuroaktivitet i dagens samhälle, men enligt SAOB så är det ju ändå en sjukdom. Jag ser det väldigt problematiskt att vi som faller inom diagnosen för klinisk depression anses lida av en sjukdom.

#11

Absolut! Jag är dock kritisk till deras involvering inom medicinen. Så som du tidigare påtalat så kan min fråga huruvida psykiatri är en direkt pseudovetenskap behöva ses på annat sätt. Skulle det kanske kunna betraktas som en pseudomedicinskvetenskap?

#12

Men ser vi då till PTSD så är visas ju symptomen genom det upplevda psyket. Problemet är ju en neurologisk åkomma. Kan psykiatrisk hjälp återföra de neurologiska problemen till som det såg ut innan? Eller kan psykiatrin hjälpa den drabbade att hantera symptomen? Psykiatrin kan säkerligen hjälpa invider med problematiska symptom, men det finns ju även de som hjälps på annan väg. Exempelvis så var det en individ på "psykologi.ifokus" som för ett tag sedan fått hjälp att hantera sin ångest genom att bära runt på ett saltkar efter hjälp av en alkemist. Jag är kritisk till etableringen av psykiatrin och vetenskapen därbakom.

Det är mycket möjligt att behandlingen av psykofarma sker tillföljd av brist på annan icke-farmakologisk metod. Återigen så lägger jag troligtvis för mycket vikt på mina egna upplevelser av utskrivning av psykofarmaka och då specifikt SSRI samt SNRI. Mina upplevelser är nämnligen att SSRI/SNRI sätts in innan övervägande av exempelvis KBT vid depression.

Ett annat problem med medicineringen anser jag vara att det sker utan behov. Detta gäller verkligen inte alla problem med psykiatriska symptom utan psykiatriska diagnoser utefter att individen känner sig skilja sig från övriga samhället eller vid tvång.

#13

Jag har lyckats förändra mitt tänkande åtminstone lite. Psykiatri som kognitiv vetenskap kanske håller men problemet sker när den tar sig in som medicinsk vetenskap. Individer kan ju uppleva en förbättrad hälsa utav homeopati likaså kan individer uppleva en förbättrad hälsa av psykiatri. Problemet ligger väl i den bristande objektiva mätningen.

#14 & #15

Jag blev faktiskt varse av neuropsykiatrin för ett tag sedan. Jag har dock inte kunnat greppa det riktigt och vad jag kunnat utläsa så är kunskapen därifrån näst intill obefintlig. Dock tycker jag definitivt att det är ett steg i rätt riktning och bör vara stomen i psykiatrin. Förstår man uppkomsten av psykisk ohälsa så blir det ju mycket enklare att behandla upplevelsen. Jag anser dock fortfarande att diagnostiseringen av psykiska sjukdomar/störningar är ett problem. Osocialt beteende, självkärlek, empatibrist etc. anser jag inte skall betraktas som sjukdomar/störningar i psyket oavsett om den fysiologiska orsaken fastställs. Det bör snarare betraktas som personlighet.

#16 "Om du har lust så ser jag gärna sådan meta-analys."

Jag kan googla det åt dig 🙂

http://scholar.google.se/scholar?q=bipolar+disorder+lithium+meta&hl=sv&as_sdt=0&as_vis=1&oi=scholart&sa=X&ei=LonNUsPnHPCOywOI14HIDg&ved=0CDAQgQMwAA

"Är man sjuk för att man måste kolla att spisen verkligen är avstängd eller att dörren verkligen är låst?"

Nej, det är klart man inte är? Men vad har det med saken att göra? Nu slåss du mot halmgubbar. Svara på om de med mest allvarlig OCD är sjuka istället för de allra mildaste gränsfallen!

"Men självklart finns det de som anser sig ha problem med det, varvid de bör få neurologisk undersökning eller kognitiv behandling om de önskar."

Så du tycker att neurologer ska behandla sociala konstruktioner då?

"Det är ju det jag hävdar att psykiatriker diagnostiserar utefter."

Men vad säger de själva? Eller är det helt ointressant?

"Skall man behandla med läkemedel så ser jag dock hellre att det görs utav en neurolog."

OK, du verkar ha höga tankar om just neurologer 🙂.

Jag skulle hellre behandlas av en som är kunnig om det som behöver behandlas och de mediciner jag skulle behöva. Neurologer är väl bättre på demenssjukdomar och sådant än på depression.

#17

"Svara på om de med mest allvarlig OCD är sjuka istället för de allra mildaste gränsfallen!"

Enligt psykiatrin så lider båda av en psykisk sjukdom/störning vilket jag anser vara ett problem. Men nej, jag anser inte att allvarlig OCD innebär att individen är sjuk. Det kan dock vara ett symptom på fysiologisk sjukdom eller ofördelaktig neuroadaption.

"Så du tycker att neurologer ska behandla sociala konstruktioner då?"

Bra där!👍 Det blev lite otydligt. Nej, neurologer skall inte omvandla individer så att de rättar sig efter ledet. Men eftersom jag hävdar att psyket är vår förmåga till uppfattning av neuroaktiviteten så kan psykologiska problem vara tecken på neurologiska sjukdomar. Just OCD var kanske inte ett så bra exempel dock. Depression å andra sidan bör ju definitivt undersökas och då inte bara av neurologer. De symptom som tillskrivs depression kan ju vara tydliga tecken på fysiologiska sjukdomar, speciellt hjärntumörer.

"Men vad säger de själva? Eller är det helt ointressant?"

Jag finner det tämligen ointressant. De måste ju ge patienterna "existerande" sjukdomar och följer därmed kriterier utefter subjektiva upplevelser. Om nu OCD har specifika kriterier så kommer ju en som passar inom dessa att klassas därefter.

"OK, du verkar ha höga tankar om just neurologer ."

Läkemedel som har neurologisk påverkan bör ju behandlas av neurologiskt kunniga, eller?

#18 Läkemedel som har neurologisk påverkan bör ju behandlas av neurologiskt kunniga, eller?

 Här har vi återigen ett område som ex. berör neuropsykiatrin.

#19

Nu får du eller Vallhund gärna informera mig lite djupare angående neuropsykatrin antingen som svar här eller via PM om ni har möjlighet. Jag var under intrycket av att tjänstgörande inom neuropsykiatrin var neurologiskt utbildade. 

Men som sagt så anser jag att det är bra om psykiatrin arbetar efter neurologiskt tänk som neuropsykiatrin verkar göra.

Neuropsykiatri är en egen specialitet som kräver utbildning i båda disciplinerna. Man arbetar med folk som har neuropsykiatriska funktionshinder eller människor som behöver rehab efter hjärnskador. Till det kommer även neuropsykiatrisk kirurgi.

#18

"Enligt psykiatrin så lider båda av en psykisk sjukdom/störning vilket jag anser vara ett problem. Men nej, jag anser inte att allvarlig OCD innebär att individen är sjuk. Det kan dock vara ett symptom på fysiologisk sjukdom eller ofördelaktig neuroadaption." 

Inom psykiatrin faller OCD inom ramen för ångeststörningar och är ingen sjukdom, även om den också kallas "tvivelsjukan". Man lider av OCD om man tillbringar en timme om dagen med sitt tvång, eller själv upplever stort lidande av sina tvångstankar/tvångshandlingar. På det sättet du beskriver tvång förstår jag att du inte är så insatt i vilket lidande det är både för den drabbade och deras anhöriga. Det finns de som inte kan leva ett normalt yrkesmässigt liv eller ha relationer till sina medmänniskor så handikappande är deras tvång. Så när man ryckt av åtskilliga handtag för att man ibland i timmar kollar, har jag nu verkligen låst dörren. De som lider av tvångssyndrom är högst medvetna om att det inte är normalt, men det är ett sätt för dem att lindra sin ångest genom att utföra sin tvångshandling. Men det ger bara en kortfristig lindring, sedan måste det börja om igen. OCD behandlas bäst med exponering.

Kul att du har ett sådant genuint och brinnande intresse för psykiatrin. Det behövs människor som är engagerade!

#20, RobinRH, 

> "Nu får du eller Vallhund gärna informera mig lite djupare angående neuropsykatrin antingen som svar här eller via PM om ni har möjlighet." 

Eller googla det själv. Maria länkade dig till wikipediasidan och du hade själv "blivit varse" den. Fortsätt så.

Det Kyllan berättar i #22 om när tvång blir ett problem påminner om hur man uppskattar ifall ett beteende är ett beroende. Man kan ju dricka jättemycket läsk eller spela jättemycket datorspel utan att vara beroende - eller hur? 

Skadliga beroenden uppskattas bland annat genom att fråga om beteendet förhindrar någon från att göra andra saker de hellre vill, eller hellre borde göra, att det kommer ivägen för andra aktiviteter, att man ljuger om i vilken utsträckning man ägnar åt detta något, om man använder det för att dämpa ångest eller för att aktivt förskjuta sådant man borde göra - bland annat. Det finns flera markörer, men det går att sammanfatta som att ett beroende blir ett problem när det är ett problem, när det får följdverkningar, när det inverkar negativt på resten av livet. 

Och det går att mäta. Kanske inte med måttband, men det går att mäta ändå.

#24 Heroinberoende kanske också är en social konstruktion? 😇

På sätt och vis blir det väl så, missbruk i alla fall. Om man levde i ett samhälle där det inte fanns några nackdelar med att bryta ner sin hälsa, beslutfattningsförmåga och sociala medverkan så vore det väl inget missbruk att tala om. 

Det vore också en total fantasivärld, men vad fan.

Alla vet väl att dem med depression bara behöver rycka upp sig och skärpa till sig *hög ironi*. Har själv stadig kontakt med vården på grund av problematiked psyket och trådar som denna gör mig bara förbannad…

#27 👍 Jag vet inte varför jag låter mig dras in i trådar som dessa, känner mig som en lat/dålig/patetisk/otillräcklig medmänniska redan innan som knaprar piller (och går i terapi) för att orka med livet.

#27

Åh nej, vad tråkigt. Fort, tag bort tråden innan någon mer blir förbannad! Jag borde ha förstått att Skepticism inte är forumet för ifrågasättande. Mycket givande kommentar förresten! *högre ironi*.

Men jo, deprimerade behöver enbart sluta vara deprimerade, eller som du skriver "rycka upp sig". Som tur är kan jag hävda att min syn på människan är mer naturalistisk än humanistisk. Jag är själv diagnostiserad med klinisk depression och har ännu inte "ryckt upp mig".

Det har väl framgått att jag motsätter mig psykiatrin som medicinsk vetenskap eftersom att psyket inte är en existerande del av den mänskliga kroppen. Män vad är det som brukar sägas, man kan inte diskutera med de frälsta? 

Och om någon undrar så bryr jag mig inte det minsta om jag trampar någon på tårna. Så #27 & #28, detta kanske inte är en tråd för er att läsa.

#29 Att du motsätter dig psykiatrin som medicinsk vetenskap spelar knappast någon roll för det handlar inte om några "frälsta" utan det handlar faktiskt om en existerande vetenskap.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Psykiatri

#29 "Och om någon undrar så bryr jag mig inte det minsta om jag trampar någon på tårna."

Men du verkar ha ganska känsliga tår själv… Eller?

I början av tråden önskade du dig en "vettig öppen diskussion". Jag tycker inte ditt sista inlägg speglar en sådan strävan.

#31

Jag ser inte hur deras självömkande inlägg på något sätt kan ses som material i en öppen vettig diskussion. Men jag kanske har fel. Förövrigt så är det väl någorlunda tydligt att jag mer eller mindre har lämnat diskussionen då jag inte bemödat mig att bemöta de kommentarer som skrivits sedan mitt inlägg #20.

Måhända att du tycker annat, men jag ser inte att diskussionen kommit någonstans och de sista kommentarerna visar rätt tydligt på att det är för att ämnet inte ses som ett att ifrågasätta.

#31

Vad är det förresten som gör det väsentligt huruvida jag har "känsliga tår" eller inte? Jag vill bara förtydliga att jag inte ser något problem med att trampa folk på tårna, och så vitt jag vet så skulle vårt samhälle inte ha kommit så pass långt det har om vi undvek att motsätta oss ämnen som folk inte vill skall motsättas. Därav ser jag ingen mening med kommentarer gällande att folk blir upprörda, även om de har rätt att tycka synd om sig själva här.

#32 "Jag ser inte hur deras självömkande inlägg på något sätt kan ses som material i en öppen vettig diskussion."

Så därför ger du upp tanken om en sådan diskussion helt och hållet? Kan du förklara sambandet mellan att andra (i din mening) inte bidrar till en bra diskussion och att du själv måste göra saken än värre?

"Måhända att du tycker annat, men jag ser inte att diskussionen kommit någonstans och de sista kommentarerna visar rätt tydligt på att det är för att ämnet inte ses som ett att ifrågasätta."

Jag tänker inte recensera tråden. Jag tycker du satte upp en bra ambition i början av #5 och ville bara påpeka att det var tråkigt om du gett upp tanken på den.

#33 "Vad är det förresten som gör det väsentligt huruvida jag har "känsliga tår" eller inte?"

Du skrev att du inte oroade dig för andras känsliga tår i samma inlägg som du (i min mening) ger uttryck för en hel del indignation och känslighet. Jag tyckte kontrasten var värd att påpeka. 

Jag tycker det var ironiskt med ett inlägg där du (förenklat) säger att det är synd om dig, för alla bara tjatar om hur synd det är om dem.

"Därav ser jag ingen mening med kommentarer gällande att folk blir upprörda, även om de har rätt att tycka synd om sig själva här."

OK, så varför skriver du inlägg om saker som du tycker är meningslösa?

Sluta gärna skriva om du inte vill skriva. Det blir nog bäst för alla.

#34

"Kan du förklara sambandet mellan att andra (i din mening) inte bidrar till en bra diskussion och att du själv måste göra saken än värre?"

Diskussionen var redan förlorad. Det har snarare blivit predikan mot predikan och den påbörjade diskussionen utvecklades inte till något värdefullt. Min bristande kompetens inom ämnet försvårade det avsevärt att ge utvecklade svar.

"Du skrev att du inte oroade dig för andras känsliga tår i samma inlägg som du (i min mening) ger uttryck för en hel del indignation och känslighet. Jag tyckte kontrasten var värd att påpeka. "

Jag skrev att jag inte bryr mig om jag trampar på folks tår. Detta var i respons till att det uttrycktes irritation till att tråden fanns varvid 7 personer ansett kommentaren varit värdefull samt att kommentaren fått ett svar med liknande respons.

"OK, så varför skriver du inlägg om saker som du tycker är meningslösa?"

Om det är några psykologer som följer tråden så kan de säkerligen förklara.😉 Men jag hade inte planerat att svara på kommentaren. Anledningen till att jag svarade idag var att tråden åter kommenterades och jag såg att 7 individer ansåg specifikt inlägg vara värdefull. Då vaknade väl den lilla människan inom mig till. Löjligt men mänskligt antar jag.

# 36

"Diskussionen var redan förlorad. Det har snarare blivit predikan mot predikan och den påbörjade diskussionen utvecklades inte till något värdefullt. Min bristande kompetens inom ämnet försvårade det avsevärt att ge utvecklade svar."

Din intention som jag uppfattar den från början var god och ambitiös. Men jag tror du slår huvudet på spiken, när du så klokt säger, att din kompetens i ämnet brister.

#29 Eller så kan vi alla göra som du! Skapa halmgubbar att diskutera emot. Verkar ju finka fint för dig i alla fall. Det handlar inte om självömkan. Jag vet bara att själv kan ha svårt att hålla en vettig diskussionsnivå. Men med tanke på dina senaste inlägg där du gråter och är så förtryckt så verkar det inte vara ett krav.