"Är nära-döden-upplevelser hallucinationer i en stressad hjärna eller en glimt av något verkligt? Vi möter personer som har befunnit sig i gränslandet mellan liv och död. De är alla misstrodda av omgivningen, men ingen av dem är längre rädd för döden."

På detta tema kan man gärna läsa Connie Willis Passage. En tankeväckande bok.

Är det inte väldigt vanligt att folk ser himlen? Är det ingen som får en snabbtitt i helvetet?

De som upplevt detta har så likartade upplevelser och kan delge dem så precist. Hallucinationer? Nej det tror jag inte.

#4

Undrar jag om det månne varit likartade före Gutenberg?

#4 Jag tror nog att jag är samma person som min granne, eftersom vi har så likartade upplevelser.

#4

Det känns inte långsökt att anta att hallucinationerna liknar varandra vid dessa upplevelser då hjärnans konstruktion är identisk mellan människor. Tvärtom, det låter logiskt att upplevelsen hos människor vars hjärna håller på att "stängas av" liknar varandra.

#7 Samma sade en neuropsykiatriker i Kropp o själ i morse i P1:

"Vad händer med vårt medvetande när vi dör?

Sommarspecial. I slutet av sextiotalet står den holländske kardeologen Dr. Pim Van Lommel vid en sjukhussäng tillsammans med några kollegor när patienten framför dem plötsligt får ett hjärtstopp. Efter att ha varit död i fyra minuter får de i gång hans hjärta med hjälp av en defibrillator.

Så när patienten vaknar till liv igen känner sig Dr. Pim van Lommel och hans kollegor sig stolta över att ha lyckats. Men patienten är missnöjd. Det var en så vacker upplevelse att få dö och så hemskt att få komma tillbaka till den trasiga kroppen. Programledare: Martin Johnson.

Från i tisdags."

http://sverigesradio.se/sida/tabla.aspx?programid=132&date=2013-08-11

Missade början av programmet, jag bytte kanal när det var uppläsning ur Ningalia eller vad den nu hette. Nån som vill lyssna o ge oss en resumé/recension?

#4, ming, 

> "De som upplevt detta har så likartade upplevelser och kan delge dem så precist. Hallucinationer? Nej det tror jag inte." 

Slut dina ögon och tryck försiktigt in dem i skallen med fingrarna. Inte hårt! Du kommer efter ett tag att se ett tunnelmönster när du stryper tillgången till syre i ögonen. Om du ser samma sak som jag, betyder det att det verkligen finns en tunnel, eller att vissa typer av hallucinationer helt enkelt beror på saker som ger ungefär samma effekt varje gång?

Som flera ovan tror jag nog att det är rimligt att många upplever likartade saker i likartade situationer. Som #9 påpekar behöver det inte ens vara hallucinationer utan fysiologiska fenomen, orsakade av till exempel tilltagande syrebrist.

Boken jag nämnde i #2 spekulerar kring andra förklaringar till att många anser sig ha upplevt likartade saker vid nära döden-upplevelser, nämligen att den mänskliga hjärnan gärna sätter bilder på ovana, oväntade upplevelser, och att många människors hjärnor därvid "tar till" bilder från företeelser som är vitt och väl kända i den berörda kulturen.

Därför skulle nära döden-upplevelser i viss mån vara kulturberoende. Tunneln och ljuset ser de flesta, av fysiologiska skäl, men om man ser gestalter så är de klädda efter vad man väntar sig etc. Föreställningen om att varelser från "ovanefter" ska vara höljda i ljus och/eller sida, vita kläder är dock väldigt väl spridd över jorden. Och ju mer man sett, läst och hört om hur en nära döden-upplevelse "ska" se ut, desto större är sannolikheten att man upplever det om man skulle hamna där.

#3: Om vi inte hör om någon som sett helvetet kan det ju bero på att ingen egentligen väntar sig att få komma dit och därmed inte "ser" det - eller så kanske de som sett det föredrar att inte berätta? Lite pinsamt är det ju att vakna upp och säga att "Nä, jag såg varken gud eller mormor, men gubbe med en eldgaffel var där …".

#9 "Slut dina ögon och tryck försiktigt in dem i skallen med fingrarna. Inte hårt! Du kommer efter ett tag att se ett tunnelmönster när du stryper tillgången till syre i ögonen."

Häftigt!

Mycket pedagogiskt sätt att visa en viktig poäng 👍

Nu blir det intressant…forskarna gör väl allt nu för att kartlägga vad det är som sker så att vi kan uppleva detta medans vi lever…tänk att gå i detta kärleksflöde hela tiden…möjligheten finns ju..heaven is not a place, it's a state :)

#12: Mja, att leva i ett tillstånd av utslocknande medvetande vore nog i längden opraktiskt. Tunneln, ljuset, den ljuva friden upplever jag sällsynta gånger när jag håller på att somna, och det är trevligt. Men inte ett tillstånd att ruva i när man behöver få något uträttat.

#13 Tänker mig mer att detta flöde innehåller mer "liv" och att man kan fungera utmärkt ändå och det går att uträtta saker och ting men med mera ro..jag tänker mig inte det som ett utslocknande medvetande förståss utan mer en expansion av det…

Är kärlek syrebrist?

#15: Vet inte, men strypsex är ju uppskattat av somliga, så nog kan man må gott av det.

Det är snarare för att stora delar av hjärnan mår dåligt av det, som kan låta de basala delarna som vi har kvar sedan reptilerna, får större kontroll.

#17: Kanske inte nyttigt, nej, men många må bra-företeelser är ju skadliga och fungerar genom att påverka medvetandet/hjärnan.

#15

Tydligen Piotrr ur vetenskaplig synvinkel 😎

Nej, jag tror inte att kärlek är syrebrist, men jag tror att vi många gånger hindras från att uttrycka kärlek på grund av vår däggdjursrädsla, vår sociala rädsla för att klanta oss och vår mänskliga rädsla för att bli avvisade. När vi utsätts för syrebrist eller nervgifter är det just dessa kontroller, dessa rädslor som skadas och förhindras från att ges uttryck och vår entusiasm och vår kärlek kan flöda över gränserna utan rädsla. 

Sedan när vi dagen efter mår dåligt tror vi att det är ett straff för att vi levde ut. Begripligt, men inte helt rätt. Tydligen ger alkohol, när det bryts ner, metaboliter som kroppen tror är samma ämne som vi känner när vi har ångest, och därför är alltså "bakfylleångesten" delvis kemisk i sin natur. Tänk inte så mycket på det, men… försök dricka mer vatten mellan varven. :)

#20

Visst står rädslan i vägen för den…ganska bedrövligt egentligen..De flesta vet om detta men är fast i.. vad ska andra tycka t ex….vi har ju tillgång till fritt flow om vi vill och vågar 👍

Nu har jag inte läst hela tråden, så om detta redan sagts ber jag om ursäkt. Men är det inte relativt troligt att många "upplever" samma sak i nära-döden ögonblick för att det redan finns så hemskt många historier som handlar om att man ser sig själv från ovan, allt som händer, och ett varmt ljus osv.

Fattar inte varför jag börjar böla när jag ser sånt här… :<

Intressant dokumentär. Man tackar! 🙂

Var de någon som prövade att trycka in sina ögon som #9 berättade?

#25 Jag såg det, men egentligen säger det inte så mycket eftersom jag förväntade mig att se det (vilket kan påverka vad vi tycker oss se). Någon borde prova att be några att göra det utan att berätta vad de kan vänta sig att se, och se om någon spontant beskriver tunnelmönstret.

Vilken färg hade era mönster? 

Jag sa bara "tunnelmönster", men hur såg det ut mer exakt för er?

Du vet när man tittar in i runda svart vita cirklar? Ungefär så var de för mig .. :D Men sen är de väl så att när hjärtat slutat slå är man officiellt död.. Men egentligen är väl hjärnan fortfarande aktiv"levande" någon minut till?

Hjärtat behövs för att pumpa in syrerikt blod i hjärnan (och resten av kroppen), men det finns fortfarande lite syre kvar i blodet som redan är på väg. Jag har ingen aning om hur lång tid det kan handla om, men det finns tydligen ganska bisarr forskning som gjordes under Franska revolutionen där man tog nyligen avhuggna huvuden och försökte avgöra om de fortfarande kunde reagera med ögonrörelser. 

http://www.damninteresting.com/lucid-decapitation/

MEN! Det kan lika gärna handla om dödsspasmer på grund av förstörda nerver, precis som döda människors ben och även avhuggna lemmar kan sprattla och de är absolut inte medvetna.

Det är ganska många år sedan begreppet hjärndöd blev kriterium för dödförklaring.

Hjärnan kan klara sig utan skador när syretillförseln stryps, som vid hjärtstillestånd. Hur länge hjärnan klarar sig utan skador beror på personens ålder samt temperaturen.

Halshuggna höns/kycklingar har en tendens att springa omkring utan huvud.

#30, vallhund, 

Jo men hos de hönsen är det ju inte hjärnans eventuella överlevnad som gör att de springer runt… :) Såvida inte höns har en extra bakhjärna då.

Nej dom är stendöda, men reflexer fungerar ff till viss del, precis som med de halshuggna hönsen så kan djur som avlivas/dör rycka till i nerver så att det ser ut som musklerna arbetar o då tror blödiga personer att djuren ff lever o rör på sig.

Ja ja, du menar så. Det blev bara lite roligt när du först skrev om hur hjärnan kan överleva en stund utan syre utan skador, och sedan om att kycklingar kan springa runt utan hjärna. :)

Det blir så ibland, får inte nedpräntat mina tankeprocesser o då kan det vara svårt att följa.

Normalt sett så klarar ju den mänskliga hjärnan 3 - 5 minuter utan syretillförsel utan att ta skada fysiologiskt, ligger man i kallt vatten så tål den betydligt längre tider utan syre, speciellt barn vad det verkar.

Nu blir det otroligt spännande!

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17735841.ab
"Crystal McVea, 36, var ateist.

Sen dog hon i nio minuter och träffade gud.

– Jag minns bara att jag kände mig fri från alla lögner jag levt med och osanningen att gud inte älskade mig, säger hon."

"– Jag såg inte gud i mänsklig form, jag såg inte händer, fötter eller ett ansikte. Det jag såg var det allra vackraste ljuset. Det vet jag nu att det var hans närvaro, säger hon till New York Daily News."

"Från att ha sett gud som en grym och auktoritär person började hon nu förstå ”sanningen om kristendomen och guds kärlek” säger Crystal McVea."

Otroligt intressant! Speciellt intressant att detta vackra ljus var just kristendomens gud. Låter knappast som att hon var ateist, utan snarare en teist som såg sig övergiven av sin gud. Ännu ett fall av "man ser vad man vill se".

Låter som syrebrist. Speciellt med tanke på resultatet.