Du tror altså att dina tabletter har en placebo effekt, be någon byta ut vissa medeciner under en tid till sockerpiller och föra dagbok på hur du mår och sedan försöka matcha det med verkligheten.

Tack för ditt svar sephrenia !

Jag har ju besvärlig kronisk smärta och har ibland undrat varför min
medicin inte hjälper, varför jag mår så dåligt.

När jag då tittar efter har jag glömt ta medicinen eller så har jag
av misstag den jag fick tidigare.

Men lurar kroppen mig i alla fall ?

Och vice versa, om jag verkligen tror på medicinen, till 150% om
man nu kan uttrycka sig så, kan jag då bli helt smärtfri p g a att
jag tror på medicinen ?

för varför hjälper inte mina gamla mediciner, är det för att jag har
"bestämt mig" för att de inte fungerar.

Någon som varit inne på detta och testat ?

Bara en tanke, om du nu mår dåligt och har tagit den gamla tabletten och tror det är hjärnan som spelar dig ett spratt så måste du ju misstänka eller veta långt innan du kollar att det har blivit fel annars så skulle du ju bara tänka "Jag tog medecinen" och allt skulle vara frid och fröjd.

Din nya medecin kanske är effektivare jämnfört med den gamla eller så har din kropp kanske lärt känna den gamla medecinen som skickar signaler till hjärnan som gör att den inte tror på verkningsämnena, det är ju i och för sig något att spekulera i!

Jag har inte testat med mediciner på det sättet som du skriver, TS. Har haft turen att inte behöva äta mediciner, peppar, peppar.

Betr smärta - vi känner ju inte smärta om vi inte tänker på den…! Jag blir fascinerad varje gång jag tänker (…) på det.
Så egentligen bör vi jobba för att se till att ingenting ska få oss att tänka på vår smärta! 
(Finns väl piller för det också, för att mota tankar - sömnpiller t ex - för den som föredrar att äta mediciner.)

* * *

Önskar dig all lycka med att bli av med din värk, f ö!

Jag jobbar mycket med detta att tänka bort smärtan, det fascinerar
mig.

Men en ryggskada efter en olycka gör att det finns en problem i ryggen,
och att den fanns fick jag veta flera år senare.
Så smärtan är inte fokuserad på själva röntgensvaret.

Jag vill inget hellre än att försöka tänka bort smärtan, men det är
svårt med tankegångar som funnits ständigt i 22 år.

Att leva i nuet, för stunden, det är mitt sätt att försöka tänka bort.

Någon som klarat detta med att tänka bort smärta ?

Nej, det är inte lätt att "tänka bort" smärta, absolut inte. Det var inte så jag menade.
Men egentligen borde vi lära oss/komma på "hemligheten" att inte komma att tänka på smärtan, oavsett om det är teoretisk info om vårt smärtområde eller om kroppen själv gör oss påminda om smärtan.
Det vore det ultimata!
(Ultimat, så länge man är medveten om en skada… för dem som inte har förmågan att känna smärta över huvud taget är det ju inte särskilt bra, dock.)

Smärta och skador är ju olika saker. Såvitt jag förstått kan man trycka ner smärtkänslor, men de finns fortfarande kvar, bara att man fokuserar på annat.

Ja, skadan finns kvar, men inte smärtförnimmelsen. 
Och, tänk om vi bara behövde ta hand om själva skadan - inte känslo-förnimmelsen av den. Många mediciner skulle vi slippa… för att inte tala om alla timmar, dagar och år av knäckande smärtor…

Bara att fokusera på annat är väl kanske en enkel förklaring, men
tyvärr mycket svårt om ex. en klämd nerv trycker på hela tiden.
Att bara fokusera på annat då är jättesvårt…

Men just detta med "hemligheten", det är det jag är inne på.

Läser mycket om detta med personlig utveckling och på så sätt försöka
få ordning på mina tankar.

Enkel förklaring - men som inte säger att det är enkelt att åstadkomma. Och det anser jag inte heller. 
Men - det vore det ultimata, att komma på tricket (utan medicinering) att mota tankarna som håller mig kvar i "förnimmelsen av smärta".

"Hemligheten"??

Är det en nerv som är klämd är det ju en skada som är orsaken, personlig utveckling är nog inte lösningen där. Går det inte att behandla eller operera?

(Med "hemligheten" menade jag inte varifrån eller varför smärtan känns. Vad jag menade var att komma på 'hemligheten' om hur man kan mota tanken/uppmärksamheten på smärtan för att slippa förnimma den.)

Tyvärr så går det inte att operera. Det finns så många andra nerver
som kan bli skadade för gott.
Min bästa vän körde av vägen, bilen kanade av ned i ett djupt dike.
Hon skulle opereras men vaknar efter operationen utan känsel
nedanför naveln och det blev rullstol.
Läkaren hade skurit av fel nerv.
Så det är så oerhört komplicerat med nerver.

Och detta med "hemligheten". För egen del är det kanske ett ord som
gör att man inte förlorar hoppat.. För gör man det så blir det hela så
oerhört tungt. Kanske ett annat ord för hopp om mirakel ?

Ursh så hemskt. Det kan ju vara så illa att det faktiskt inte går att bli kvitt smärtan. Det är ju en styrka att lära sig leva med smärta också.

#1

Alla behandlingar har en placeboeffekt. Vissa mer, andra mindre.

Sprutor mer än piller. Större piller mer än mindre piller. Röda piller har högre placeboeffekt än t.ex. blåa (har jag för mig). Fysiska ingrepp har högre placeboeffekt än allt detta.

Och så vidare.

#1 Man är alltså ute efter effekt utöver placeboeffekt, eftersom alla behandlingar har en sådan.

anundi har rätt, när man testar mediciner så jämför man med placebo, det vill säga vad som händer om man tar något som inte har en egen effekt, och det som blir mediciner är just det som har en effekt bättre än bara tomma piller.

Ditt problem dock.. det kan vara så att du lider av en psykosomatisk smärta, något som "inte finns egentligen", alltså att problemet sitter djupt inne i huvudet istället för i köttet, om jag får uttrycka det så. Det betyder INTE att du har blivit tokig. :) Det betyder bara att din omedvetna hjärna är helt övertygad om att du borde ha ont, och då får du ont. Om det är på det sättet är det inte konstigt att medicinen inte tar - medicinen är ju till för att behandla den fysiska orsaken till smärtan, nere i skadan, eller också den kemiska signalen som skickar smärtan till hjärnan.

Tyvärr vet jag inte hur man behandlar en sådan psykosomatisk smärta, men det är någon form av terapi skulle jag gissa.

Jag tror att det funkar ganska bra att försöka distrahera sig själv och sina tankar när det handlar om kortvarig smärta. Vid kronisk smärta tror jag inte alls det är någon bra strategi. Jag tror nog att det faktiskt kan göra smärtan värre… Man har hela tiden något som molar och säger till hjärnan - det gör ont! Om du försöker förtränga det tror jag att signalerna till slut kan upplevas som väldigt starka trots att smärtan i sig kanske inte längre är lika stark. Läs om ACT - Acceptance Commitment Therapy - en modern terapiform som går ut på att acceptera sin situation och utifrån det planera sitt liv och sin framtid. Jag hörde en del om detta från min syster som är psykoterapeut. Hon pratade om detta förra sommaren. Under slutet av sommaren gjorde jag kejsarsnitt (andra gången för mig) och på det stora hela tyckte jag det läkte väldigt bra och gjorde mindre ont än min första gång. Men på ett speciellt ställe en bit ovanför snittet gjorde det väldigt ont och pulserade ibland som elektricitet. Väldigt ont. Jag tog starka smärtstillande flera gånger per dygn i många veckor, och jag oroade mig för att en större nerv skurits av under op. Jag hade också känselbortfall på den sidan av magen på ett mycket större område än bara vid snittet. Efter någon månad kände jag att jag kan inte hålla på och ta så mycket smärtstillande längre, och jag visste att om en nerv skadats så kan jag bara hoppas att den ska läka av sig själv, eller så får man operera igen och fästa ihop den (det vill man verkligen slippa). Jag kom och tänka på det min syster pratat om och bestämde mig för att sluta ta smärtstillande när smärtanfallen kom. Istället la jag mig ner och bara tog in och kände smärtan. Jag fokuserade på smärtan och på att verkligen känna den. Min instinkt sa åt mig att försöka fly bort ifrån den och ta mediciner men jag bestämde mig igen för att känna in smärtan. Det gjorde ont, men det roliga var att det klingade av och jag kunde känna hur kroppen gick in och började smärtstilla sig själv och jag kände ont-sköna känslor i magen. Efter ett tag kunde jag gå upp och göra annat. Jag fortsatte med detta varje gång smärtan liksom anföll… Och jag kunde ganska fort trappa ner med medicinerna och sluta helt. Svårt att veta exakt vad som hände men det KÄNDES som att kroppen reparerade sig själv under dessa sessioner. Och det var som att när jag tillät kroppen att berätta för hjärnan precis hur ont det gjorde så kunde hjärnan göra sitt jobb också - skicka hormoner för att smärtlindra och läka. Under de följande månaderna gjorde det mindre och mindre ont men jag kunde få såna där "elektriska" smärt attacker i minst sex månader efter snittet men de blev hela tiden lindrigare tills de aldrig kom igen. Idag är all känsel återställd också. Kroppen är fantastisk och den kanske är bättre på att ta hand om sig själv än vi ibland ger den cred för - vi måste bara samarbeta. Om vi distraherar hjärnan kan den ju inte göra sitt jobb och hjälpa kroppen att läka. Sen kanske vi inte kan fixa alla problem och alla typer av smärtproblematik, men min lilla metod kan vara värt att pröva. Tror vi kan må bra rent allmänt också av att ge oss själva sessioner där vi bara känner in vår kropp och vad den vill säga till oss. :-)

Notera att det här är en gammal tråd, inget fel i att gräva fram gamla trådar men räkna inte med att någon innan #17 finns kvar och kan svara på frågor.

Smärta och andra självupplevda symtom som bara kan skattas av personen som upplever dem, är extra mottagliga för suggestio, både positiv och negativ - både oron för att en nerv skulle ha skurits upp, eller för healing och andra placebo. 

Sårläkning däremot är mätbart, och påverkas inte av suggestion.