Du generaliserar. Jag t.ex. använder högst 5% av min bakfulla hjärna idag. Det får duga.

Är du säker på det? Du kanske ägnar 50% av hjärnan åt att kompensera för ditt nedsatta tillstånd, så att du faktiskt anstränger väldigt mycket av hjärnan för att få ut ett resultat som motsvarar 5% av normal kapacitet. :)

Jag har en vän som säger att det är för att vi lärde oss att äta kött som gör att vi är så pass intiligenta (haha, stavning?) som vi är.
Att det var köttet som fick vår hjärna att utväcklas.

Kan det stämma?

DA

#3, DarkAngel,

Just den hypotesen har jag inte hört, däremot har jag hört att tillagad mat kan ha något med saken att göra, för att den är mer lättsmält.

Det finns ett svart hål i mitt kunnande om hur hjärnan blev så avancerad. Jag har hört att somliga säger att hjärnan och språket utvecklades ungefär samtidigt, att det var vår förmåga att kommunicera med varandra som gav oss möjlighet att tänka abstrakt och dra riktigt stora fördelar av vår stora hjärna. Förmodligen behövde vi först mer energi, innan vi hade möjlighet att selektera på (dvs utveckla) större hjärnor.

Vi var ju dock allätare långt innan vi fick stora hjärnor (vilket syns på våra tänder).

• #4. "…däremot har jag hört att tillagad mat kan ha något med saken att göra, för att den är mer lättsmält."

Vid tillagning kan man även öka livsmedlets hållbarhet, vilket bör ha gjort att vi kan "plana" ut ätandet något, om nu det har haft betydelse för hjärnans utveckling.

# Själv tror jag ni bara använder ca 25% av era hjärnor här,ja,det är nog max..om ni öppnar upp lite till,så kommer ni snart hitta in i andra helt famtastiska världar!!

"Om någon berättar sanningen för dig,så skänk honom en häst,ty han behöver den att fly med."

                        Arabiskt ordspråk.

• #6. "Själv tror jag ni bara använder ca 25% av era hjärnor här…"

Helt rätt. Resten använder vi till annat. Själv då, går hela din hjärnkapacitet åt för att få ihop ett otrevligt inlägg här?

Nej då,det väl inget otrevligt,är ni så känsliga här?

Nu blev jag faktiskt …förvånad.

Sist jag diskuterade och frågade exakt dessa frågor med en läkare  inom området så fick jag förklaringen att denna "myth" grundar sig i privata omtolkningar som olika forskare och andra grupperingar gjort för att få detta att passa in i deras syn på hjärnans funktion men att vad man vet är att givetvis använder människan hela hjärnans funktion men att man vet inte hur mycket som används samtidigt eller hur mycket av hjärnan som verkligen uppfattar den fysiska verkligheten och hur mycket som styr det undermedvetna ink drömvärlden.

Därför tycker jag de här länkarna inge gav svar på varken bu eller bä.

Ibland blir jag bara så trött på  hur hela den här vetenskapsgrejen används.

Jag vet att som skeptiker vill man ifrågasätta allt och då framförallt hitta alla motbevis och argument för alla de eventuella teser som kan klämma åt de som tror sig uppleva saker.(tänker på inledningen i bloggen du länkade till.)

I det här finns det ju sedan mycket annat att ta hänsyn till ex hela denna evolutionsdelen från apa till idag(nu har jag visserligen läst att apteorin inte är 100% längre) men då kan man ju säja att själva människans utveckling borde vara färdig idag under förutsättning att vi då använder hjärnans kapacitet till 100% på alla sätt  och vi inte längre befinner oss i någon form av utveckling?Eller hur resoneras det kring hjärnans utveckling där?

Får inte ihop det med ovan inläggstråd.

Jag har sökt samma information och frågat samma saker.

#9

Jag är inte med på vad du är missnöjd med. Kan du förtydliga?

Vilka frågor saknar du svar på?

Beträffande evolutionen:

Vad är apteorin och vad är fel med den?
Utvecklingen är aldrig "färdig".
Alla djur använder 100% av sina hjärnor.

#6, runejonzon,

Jag är helt säker på att deltagare i skepticism.ifokus använder lika mycket av sina hjärnor som folk i övrigt. Man kanske inte behöver alla delar av hjärnan för att skriva och läsa i forumet, men när de gör något annat för ett ögonblick, använder vi också andra delar av hjärnan. Precis som du.

EeWeeM,

Jag förstår tyvärr inte vad du menar, men vi kanske kan börja med att fundera över varifrån påståendet kommer att vi bara använder 10% av hjärnan. Det är trots allt det som är påståendet här, påståendet som kräver evidens. Om påståendet saknar evidens, och det finns gott om evidens för att vi faktiskt använder hela våra hjärnor, så blir det mycket lättare att jämföra påståendet att vi skulle slösa bort stora mängder enerig på något vi inte använder, med tolkningen att inte hela hjärnan är aktiv hela tiden, vilket är två helt olika påståenden.

#9

"Ibland blir jag bara så trött på hur hela den här vetenskapsgrejen används."

Vilken "vetenskapsgrej"?

"Jag vet att som skeptiker vill man ifrågasätta allt och då framförallt hitta alla motbevis och argument för alla de eventuella teser som kan klämma åt de som tror sig uppleva saker."

Att ifrågasätta förklaringar som ofta strider mot det man faktiskt vet idag och samtidigt är osannolika, och att istället försöka ge fullt rimliga och sannolika förklaringar är väl inte att klämma åt?

"I det här finns det ju sedan mycket annat att ta hänsyn till ex hela denna evolutionsdelen från apa till idag"

Människan utvecklades inte från apor. Apor och människan har utvecklats från en gemensam förfader.

"(nu har jag visserligen läst att apteorin inte är 100% längre)"

Jag vet inte vad du menar med apteorin, men om det är att människan har utvecklats från apor har det nog aldrig ens funnits en sådan teori i vetenskaplig bemärkelse. Om du menar evolutionsteorin är det fortfarande den bästa och välstödda teorin för livets mångfald som finns och någonsin har funnits. Många hävdar att det är den mest välstödda (i folkmun "mest bevisade") teorin överhuvudtaget).

Men nej, den är inte 100% eftersom vi (naturligtvis) inte vet allt som går att vet, och eftersom den också utvecklas i takt med vår förståelse för biologi osv. Men ja, den är 100% i det att det är den enda vetenskapliga teorin som förklarar livets mångfald tillfredsställande.

"men då kan man ju säja att själva människans utveckling borde vara färdig idag under förutsättning att vi då använder hjärnans kapacitet till 100% på alla sätt och vi inte längre befinner oss i någon form av utveckling?"

Evolutionär utveckling har inte stannat av, varken hos människor eller andra djur eller levande organismer. Det stannar inte av. Gener sprids fortfarande (vi får ju barn) och urvalstryck finns fortfarande. Bara det faktum att mutationer sker betyder att evolutionen (d.v.s. utvecklingen) inte har stannat av.

Hjärnans användning har ingenting med saken att göra. Det är spridning av gener som är allt (väldigt förenklat).

#6

"Själv tror jag ni bara använder ca 25% av era hjärnor här,ja,det är nog max..om ni öppnar upp lite till,så kommer ni snart hitta in i andra helt famtastiska världar!!"

Din hjärna kanske är utspädd i homeopatiska proportioner så att vilken effekt du än är ute efter försvinner på vägen?

Det sägs ju att våra personligheter sitter i våra hjärnor. Finns det någon som har träffat på eller hört talas om en människa helt utan personlighet?

jagmenar om hjärnan skulle bli skadad just där personligheten sitter så bör den rimligtvis försvinna pga skadan…

• #15. "jagmenar om hjärnan skulle bli skadad just där personligheten sitter så bör den rimligtvis försvinna pga skadan…"

Uppenbart händer det att människors personlighet förändras drastiskt vid skador i hjärnan. Se gärna exemplet om Phineas Gage.

#16

ja det där är en typisk beskrivning av en frontallobsskada. det betyder inte att man blir en annan personlighet (även om de säger det i artikeln) det betyder bara att den skadade har förlorat hämningarna och spärren för vad som är socialt okej och börjar bete sig på ett sätt som är okaraktäristiskt. De släpper bara fram andra sidor av sin personlighet som deras "civiliserade dörrvakt" normalt satte stopp för innan skadan.

#16

Man blir inte en annan personlighet om personligheten ändras totalt?

#15

"Det sägs ju att våra personligheter sitter i våra hjärnor. Finns det någon som har träffat på eller hört talas om en människa helt utan personlighet?"

Allvarligt hjärnskadade människor som t.ex. hamnar i koma får sällan festprisse-personligheter. Tvärtom verkar de sakna just sådan.

"jagmenar om hjärnan skulle bli skadad just där personligheten sitter så bör den rimligtvis försvinna pga skadan…"

Personligheten sitter inte i ett visst område i hjärnan. Personligheten (bland annat) är resultatet av hjärnans funktioner och funktion överhuvudtaget.

#17

Förklara skillnaden mellan 1) att få helt andra personlighetsdrag än man tidigare hade och 2) att bli en annan personlighet.

Räcker det inte att personligheten förändras för att den ska bli en annan än den var?

MargaretaA,

Givetvis sitter personligheten i hjärnan. Var annars.

Men jag blir fundersam när du skriver att det inte skulle innebära att man "blir en annan personlighet" om man förlorar hämningar och spärrar. Du skriver till och med "okaraktäristiskt", som om karaktär och personlighet skulle vara två helt olika saker. Det tycker inte jag. Det är inte så att vi består av lager eller inbördes konkurrerande delar med "dörrvakter" och "sidor" att välja av.

Vem är jag?

Om jag vore helt annorlunda, vore jag fortfarande jag?

Om jag tänkte helt annorlunda, vore jag fortfarande jag?

Om jag inte längre brydde mig om hur människor mår omkring mig, om jag inte längre försökte hjälpa när jag vet att jag kan hjälpa, om jag organiserade min tid bättre… om det bara skedde små förändringar över tid skulle man bara se det som att jag förändras, utvecklas, kanske förbättras. Men jag är inte längre samma person som beundrade Stålmannen och hade fyra nallar i sängen. Jag är en annan person som har utvecklats ut ur den där tidigare varianten, hur söt och blid han än var. :)

Det finns ett falskt intryck av kontinuitet, som om vi visste det och agerade på samma sätt förr i tiden som vi gjorde idag, samtidigt som vi vet att det inte är på det sättet. Och vid någon punkt, när tillräckligt många delar byts ut, blir vi en annan personlighet. För att personligheten är summan av alla del karaktärsdrag vi har idag. Vi kan inte leva våra liv vare sig på vad vi brukade vara, eller på vad vi hoppas att vi är.

Svårast av alla fördomar att bli av med, är fördomen om den egna personligheten. För egentligen är det inte jag som bestämmer den, utan de som upplever mig.

#18

jag tror att det är mitt inlägg #17 du referar till.

nej personligheten ändras inte. vi får bara se andra och kanske oväntade/ovälkommna sidor av den.

jämför med alkoholpåverkade. Fast då är det - i motsats till frontallobsskador -  ett övergående tillstånd som rättar till sig i samma takt som alkoholen går ur hjärnan.

#20,

Det kan jag inte. Jag tror inte att personligheten förändras. Men den kan visa sig på olika sätt under olika om ständigheter. Vi är dem vi är - en del undertrycker vi och annat bejakas.

#21

jag vet att jag sticker ut hakan nu.. men enligt mig är hjärnan själens verktyg att manifesteras i den fysiska världen.

Alltså hjärnan är det verktyg din själ använder för att komma fram och visa vem du är för alla oss andra. Våra själar är alltid perfekta och kan aldrig vara defekta. Däremot kan hjärnan/verktyget vara det.

okej skjut mig nu

MargaretaA,

Jag kommenterade #15 också, men jag måste insistera. Personligheten är inget annat än summan av våra beteenden. Även de vi har under alkoholpåverkan. Det är också en del av vår personlighet. Om du skadar hjärnan på ett sätt som förändrar ditt beteende så påverkar det även hur du reagerar på alkohol.

Detta tangerar en religiös fråga. Om man dör och kommer till himlen, vem kommer man att vara i himlen? Evigt ung? Evigt medelålders? Evigt gammal?

Tanken att vi skulle ha samma personlighet genom hela livet, genom livsomvälvande tragedier och fantastiska upplevelser, bort till galenskap, senilitet och död är antingen … väldigt märkligt eller ett exempel på en cirkulär definition.

Får jag be dig att beskriva vad du tycker att personlighet är?

#24

du ställer svåra frågor missinassen.

jag tror att våra personligheter visar vilka vi är och hur vi agerar och reagerar på olika saker. Hur vi framstår för andra å ena sidan och hur vi beskriver oss själva å andra.  Den speciella doft, färg och essens som är unik för just dig eller mig. Skillnaden mellan en ros och liljekonvalj typ…

Jag tror vi har samma personlighet livet igenom, men den växer och utvecklas genom de erfarenheter vi gör.

jag tror inte att våra personligheter är summan av våra beteeenden - jag tror att våra beteenden är summan av våra personligheter.

och snälla - kalla mig maggan.

MargaretaA

Din mening om vad personlighet är också vad jag tror. Jag tror däremot inte att vi agerar på samma sätt livet igenom, att vi reagerar på olika saker på samma sätt livet igenom, att vi framstår för andra på samma sätt livet igenom, eller ens beskriver oss själva på samma sätt livet igenom. Jag tror inte att vi har någon doft, färg eller essens som är samma livet igenom.

Har du alltid varit Maggan?

Vi använder alltså redan hela vår hjärna.

med tanke på hur världen ser ut, så räcker inte ens det. Inte på långa vägar.

Om vi bara använde 10% av hjärnan skulle vi använda mindre hjärna än en schimpans. Om schimpansen använde hela förstås.

#28 Ja precis och hur smart vore DET?

Dom som bara springer runt nakna och fria i naturen hela dagarna, äter vad dom vill direkt från träden… helt gratis och… och förökar sig hej vilt med hur många dom… vill… och sover… då dom vill och…

Hey! Wait a minute :)

(ursäkta, det var inte meningen att avbryta en god diskussion med gammal återanvänd humor, men jag kunde inte låta bli)

trumman..Gör inget för mig..Hiiii

duckar o ränner ut!!!

Jag ser nog hellre bonobon som föredöme än chimpansen. Hellre sex än våld liksom…

Vi är lika mycket släkt med båda, så det är bara att välja vem man föredrar! Då får den andra vara farbrorn man skäms för

#26

Har du alltid varit Maggan?

Ja på samma sätt som årgångsvinet eller den gamla wiskyn i grund och botten är detsamma som det som en gång hälldes i flaskan från början.

Våra personligheter utvecklas på samma sätt och förädlas eftersom åren går och livet lever med oss. Men grundpersonligheten är alltid densamma. Den förändras inte. Den bara reagerar på erfarenheter och de lärdomar vi drar av dem och förhoppningsvis djupnar den med tiden och bara blir bättre.

I olyckliga fall så blir det ättika i stället för vin.

Sprit är sprit, om än med gyllene tillsatser.

#35

okej det går bra med ost också om du har svårt med spriten.

#34, Maggan,

Precis som med årgångsvinet och whiskyn ändrar du alltså karaktär dramatiskt i och med att du åldras; desto mer för att du till skillnad från vinet och whiskyn inte åldras i fullständig avskildhet i ett mörkt och jämntempererat träfat utan några som helst distraktioner eller intryck från omvärlden.

Ett ungt vin smakar helt annorlunda än ett åldrat, för att inte tala om vad en tre månader gammal blandning av torvrökt vatten med sprit i smakar, jämfört med vad det kommer att bli efter lagring, nämligen whisky. Det heter inte ens whisky förrän det har åldrats, av gott skäl. Skall vi inte ta mögelost som exempel också? Den ändrar också dramatiskt karaktär, för att det är just åldern och möglets tillväxt som skapar det. Innan möglet har tagit rot i osten är den inte ens någon mögelost.

Detta med "grund och botten" är något väldigt underligt. I grund och botten består du och jag av vatten, kol, syre, kväve, järn fosfor och så vidare. Precis samma beståndsdelar, i grund och botten. Men vad betyder det, om våra personligheter och karaktärer? Är vi likadana, för att vi innehåller samma grundläggande ingredienser i botten? Givetvis inte.

• Men grundpersonligheten är alltid densamma. Den förändras inte. Den bara reagerar på erfarenheter och de lärdomar vi drar av dem och förhoppningsvis djupnar den med tiden och bara blir bättre.

Det är inte så bara. Och ättika är kemiskt distinkt från vin. Det är inte samma, i grund eller botten.

#37

okej kanske var det inte så lyckat att jämföra med ädla drycker då.

Jag vet inte men vi kanske pratar förbi varandra? innan man kan diskutera pesonlighet och karaktär (och vart den sitter) kanske man bör vara överens om vad det är först, men jag tror att de som vill förstår vad jag menar.

Summan av kardemumman är att ni skeptiker menar att vi bara är våra fysiska kroppar medan jag tillhör dem som tror att vi är något mer.

Jag har under femton års tid haft förmånen att arbeta med förståndshandikappade. Då lär man sig att se mycket tydligt det jag försöker säga. Dessa människor med sina "icke perfekta" hjärnor har alla mycket klara och tydliga personligheter som de alltid visar och aldrig döljer.

De kan inget annat för de saknar förmågan att föreställa sig och spela teater som vi "normalstörda" nästan alltid gör. De är som de är bara.

De som har sett gänget från Köping i TV förstår kanske vad jag menar. De har så enormt mycket att lära oss andra, även om hissen inte går ändå upp. Vill man lära sig något om människors själar ska man söka deras sällskap.

I just detta fallet tror jag inte vi pratar förbi varandra, vi tror helt enkelt helt olika saker. Du tror att det finns något i personligen som är "i grunden" och som aldrig förändras. Jag tror att allt kan förändras, och att det mesta gör det.

Jag tror att det enda som förblir detsamma, är vår föreställning att vi är en och samma person. Den föreställningen är felaktig, men den är åtminstone enveten. :)

Det är inget fel på att bli en annan person i och med att man utvecklas. Tvärt om är det bra. Precis som vi åker till olika delar av världen och besöker olika sorters människor och provar olika sorters mat, dryck, musik, upplevelser… så är det positivt och bra att utvecklas och förändras till en annan sorts människa, speciellt om det är en person och personlighet som man faktiskt hellre vill vara.

Det betyder, av nödd, att den gamla människan måste försvinna. Men det är också bra.

Människor som växer upp med mycket våld blir mer våldsamma än de som har en lugnare uppväxt. Är inte våldsamhet en del i personligheten? Eller menar du maggan att den som får en lugnare uppväxt egentligen undertrycker sin riktiga personlighet när hen inte själv använder våld? Alternativt tvärt om, att den som får en våldsam uppväxt gör saker som inte övernesstämmer med personligheten?

#39, 40

Nej jag tror inte att något försvinner, det bara addas på med nya erfarenheter och kunskaper.

Jag vet inte hur gammal du är men visst finns femåringen, tioåringen och tjugoåringen kvar i dig? (utgår ifrån att du är äldre än tjugo) dem är inte borta. Det är de erfarenheterna du gjorde då som gör dig till den du är i dag.

Även om vi blir äldre och förhoppningsvis klokare och dealar med grejer på ett vuxnare sätt, så menar jag att det är vår grundpersonlighet som agerar och reagerar och den finns alltid kvar.

Om nu spriten var ett dåligt exempel så provar jag med träd i stället.

Om du planterar en liten planta i dag så kommer den att se mycket annorlunda ut om 25 år. men det är fortfarande samma träd - om än större och en bättre "överlevare" - men i grund och botten densamma som från start.

#41

Jag tror att våld är ett inlärt beteende och inte ett medfött karaktärsdrag eller en del av ens personlighet.

#43

Nja, det finns en hel del som tyder på att det även finns biologiska orsaker, men det var inte frågan.

Men hur som. Karaktärsdrag kan alltså ändras men inte personlighet. Jag har i ärlighetens namn lite svårt att skilja dessa två begrepp åt.

#44

instämmer, det är svårt att skilja på. Om det nu inte är samma sak?

kanske skulle man kolla filmer där två olika skådisar spelar samma roll. De spelar karaktären men gör det med sin egen personlighet…

nu spånar jag.

#45

När du nu anser att det faktiskt kan vara samma sak, i vilket fall att det är svårt att skilja dem åt, hur får du då ihop det med att den ena (personligheten) är oföränderlig medan karaktärsdragen går att förändra (våldsbenägenhet påverkas bland annat av uppväxten)?

#45

jag sa inte att det var samma sak, jag sa att det är svårt att skilja dem åt.

Återigen så tror jag inte att våldsbenägenhet är ett karaktärsdrag eller en del av vår personlighet.

Enligt mig föds alla "goda". Men det är inte svårt att "förstöra" ett barn som växer upp i en destruktiv miljö.

Sedan tror jag vi alla har våldsbenägenhet (överlevnadsinstinkt) i oss som de biologiska varelser vi är när vi tror att vi är hotade och vill försvara oss - det ingår i paketet "människa" under vissa omständigheter. Utan det hade vi förmodligen inte överlevt som art.

• #47. "Enligt mig föds alla "goda"

Man kan ju uppenbart avla fram extra aggressiva hundraser till exempel, så en del av det borde finnas i generna.

Gällande vad du sa om likheten på karaktärsdrag och personlighet så står det i inlägg #45: "instämmer, det är svårt att skilja på. Om det nu inte är samma sak?"

Jag tolkar det som att du anser att det faktiskt kan vara samma sak, i vilket fall att det är mycket svårt att skilja dem åt.Men ändå kan det ena påverkas av uppväxten med absolut inte det andra. Hur skiljer du personlighet och karaktärsdrag åt med tanke på hur säker du är på skillnaderna?

#48

aggresivitet är något som vi alla har i oss, både hundar och människor.

Sedan beror det på våra karaktärer/personligheter hur vi visar den (eller inte). Hos en del hänger smockan i luften medan andra knyter näven i fickan.

Sen det här med hundraser… jag är ingen expert, men jag tror att mina rabiata papillontikar skulle vara livsfarliga om de var lika stora som min sävliga rottishane.

Som jag redan har sagt så har jag i skrivande stund inga bra svar att ge på skillanden mellan karaktär och personlighet. Jag tror att vi har kramat ur den bästa juicen ur den diskussionen nu.

Återkommer om/när poletten trillar ner.

#49

Kan du ge ett exempel på karaktärsdrag och ett på personlighet?

#50

Kommisarie Closeau är karaktären. Spelad av två olika personligheter som satt sina egna färger på den. Peter Sellers och Steve Martin.

eller personligheten Jack Nicholson är alltid Jack Nicholson. Oberoende av vilka karaktärer han spelar.

Det tror jag inte att vare sig Jack Nicholson, Peter Sellers eller Steve Martin skulle vara särskilt förtjusta i att höra.

#42, MargaretaA,

Jag minns brottstycken av hur det var att vara fem år gammal, tio år gammal, tjugo år gammal, men inget av det är något som jag är idag. Jag skulle inte ens om jag försökte, kunna uppföra mig eller reagera på det sätt som jag gjorde när jag var fem år. Det vore att begå våld på den jag är idag. Så nej, de finns inte kvar i mig som något annat än minnen av hur det var att vara yngre. Erfarenheterna som har samlats då och sedan dess är den jag är idag. För att bli den jag var då skulle jag behöva förlora alla de saker som hänt sedan dess. Det är också precis vad som händer när man, som min Farmor, förlorar alla minnen man har fått sedan man var liten, på grund av hjärnskada eller sjukdom. Man blir den yngre personen igen. Den äldre kvinnan som höll om mig när jag var liten och semestrade i hennes sommarstuga försvann när hon blev sjuk. Hon, också, fanns bara i mitt minne efter den dagen.

#42,

Träden. Om du tar två identiska frön och planterar dem på två olika ställen så kommer de att växa upp under olika förhållanden och få helt olika karaktärer.

Jag tycker att du skall ta och ställa din fråga till ett par tvillingar.

#52, 53, 54

okej jag har försökt, men jag ger upp.

Vissa använder hela röven när de tänker.

#55

Om du ser varje diskussion som en kamp du måste vinna istället för en möjlighet till att lära mer och få kunskap, då förstår jag att det är jobbigt när dina argument tryter.

Jag tycker mig se att du försöker forma verkligheten efter dina teorier, något som sällan lyckas (fråga kyrkan och forna Sovjet). Gör tvärt om istället - men det förutsätter att du släpper tanken på att diskussionen är en kamp.

va va varahjärna hur många väga

Hjärnan väger runt 8 -10 kg

tack  vara så tyng

#57

En sak har jag lärt mig och det är att enda sättet att få slut på diskussioner med er skeptiker är att ge er sista ordet, för annars tar det aldrig slut.

Härmed har jag gjort det - evighetsdiskussioner är inte min tekopp.

#61 Beror kanske mest på att du inte har så mycket mer att komma med.

#61

Bara för att en diskussion blir ogreppbar och för komplicerad för dig så kan väl andra få fortsätta den, eller?

#61

Om man ser en diskussion som en slags kamp och inte som ett sätt att utveckla sitt eget sätt att tänka, så förstår jag att man vill att den ska vara över så fort som möjligt.

Men, om man tänker lite längre, så borde man däremot uppskatta långa diskussioner och tycka att det är spännande när dessa ibland viker av från ursprunget.

Jag måste säga att det känns som en lättnad om vi använder hela hjärnan. Har alltid varit lite orolig för vad som kan rymmas däri och stressad för hur man ska få ut det. En stor tyngd föll från mina skuldror.

Mycket av de delar i hjärnan som ej hör direkt till funktionscentra (syncentrum, minnesområden etc) fungerar ju också som reservdelar om hjärnan skadas.

Margareta, I den diskussionen tog du sista ordet. Jag lämnade ingen mer kommentar efter dig, och detta är en kommentar på diskussionen om diskussionen.

#67

Det har du rätt i. Men för att vara petig så såg jag inte min medverkan i tråden som en diskussion, utan mera som att jag försökte förklara något (som jag inte lyckades med).

Sedan erkänner jag att jag inte fixar långa diskussioner i forum. Jag är rätt bra på att snacka, men har svårare för att uttrycka mig i skrift när det kommer till komplicerade grejer.

Vill man tolka det som att jag har slut på argument eller inte vill lära mig något så fine. Det bjuder jag på.

Jag förklarade min inställning, du förklarade din.